Småfull och rätt lycklig!

När jag tittar igenom det jag skrivit här så inser jag att en del mörkare texter även letat sig hit. Ursprungligen var detta inte min mening. Tanken var ju att det skulle vara en blogg om energi och inspiration. Om det där i livet som ger en kicken. Det som får igång batteriet i en precis när man tror att man kört helt tomt. En blogg om upplevelser och människor. Ja i synnerhet en människa men ändå. Jag har dock avvikit från den stigen. Omedvetet. Utan att tänka på det har jag även låtit den där lite mörkare delen ta plats. Det var aldrig min tanke. Allt detta slog mig efter den där söndagsfikan häromdagen. En hastigt påkommen träff som initialt gjorde mig oerhört nervös. Jag fick ännu en gång för mig att jag kraschat det där som betyder så mycket för mig. Havererat. Att jag ännu en gång varit ett klantarsel. När väl min nervositet och oro lagt sig och jag satt där vid vid vattnet i den mest bedårande av kontexter så kom den där energin återigen. Trots att samtalet var känsligt så fyllde hon mig. Som alltid. Det är just det där som allt handlar om. Det vackra. Förmågan i vissa människor. För mig är det hon som har den där egenskapen. Tjejen som myntade uttrycket ”småfull och rätt lycklig”. För er är det någon annan. Trots att vi har det där ganska ovanliga vänskapsförhållandet så är vi fortfarande vänner. Hon och jag. Och just detta finner jag så oerhört. Unikt. Tidigare helt oupplevt för min del och visst erkänner jag att jag i stunder inte riktigt vetat hur jag ska hantera det. Men jag kan inte hjälpa att finna något vackert i det också. Det okända. Mystiska. Det osedda. Det där som fullkomligt slår undan benen för en. Visst, jag inser att hela psykologiska fakulteten på Lunds universitet ställt sig mangrant bakom åsikten att jag borde sagt adjö till allt det där, för mitt eget bästa. Att jag istället borde kämpa för att glömma henne. Men jag kan inte säga adjö. Det finns bara inte. För mig hade det känts så oerhört bortkastat. Jo jag vet också att hon en dag kommer att berätta att hon träffat någon. Det är ofrånkomligt. Förr eller senare kommer det att hända. För den som inte vill dela evigheten med henne är en ren och skär idiot. Den som inte inser ynnesten av att få hamna där vid hennes sida har i mina ögon inga skäl att existera. Han saknar ett generellt berättigande att överhuvud taget vara. Retarderad. Det är så jag ser det. Och jag vet inte hur jag kommer att reagera när hon meddelar den där nyheten. Jag vet inte vilka beslut jag då kommer att ta. Det står oskrivet. Men jag väljer att inte ta ut dessa känslor i förhand. Det är så oerhört onödigt. Så oerhört bortkastad tid. Jag skiter i dem. Jag får ta det då och dessutom är jag inte sexton år. Vänskapen är viktigare än allt annat och just nu befinner jag mig här. Just nu vill jag känna detta. Jag vill fyllas av dessa känslor och brinna när jag skriver de där nonsenslåtarna som hon framkallar. Jag vill måla de där tavlorna och författa den där tonårsprosan som hon ligger bakom. För mig är det värt något. Jag har aldrig känt mig så levande som jag gör nu och jag vill insupa varje sekund. Helga varje stund och ta tillvara de tillfällen som bjuds. Jag går min egen väg, det har jag alltid gjort. Vid tillfällen har jag sett ner en hel del på det som är jag men det jag alltid hållit ganska högt är det faktum att jag inte är som alla andra. Just det känner jag mig lite stolt över. Och just detta är jag. Jag ska sluta med att älta den där önskan om att vara någon annan. Jag är jag och det måste få vara gott nog. Just det är jag ju bäst i världen på. Ingen slår mig på fingrarna på den punkten. No one! I den grenen vinner jag alltid OS-guld.

När jag skriver detta sitter jag på Bishops Arms vid centralstationen i Malmö. Jag har precis varit och lämnat en födelsedagspresent till min far och som alltid får det mig att känna mig på det där sättet som det alltid gör men jag tar inte det här. Jag väljer att inte göra det. Allt är ett val. Livet en lång räcka av just dessa val och ingen kan göra dem åt oss. De är vårt egna ansvar. Våra beslut. Jag har sökt skydd här för ett intensivt regn innan jag går den sista biten hem. Ja, Bishops Arms vid centralstation. Jag ler lite när jag tänker på stället. Det har en speciell plats i mitt hjärta. Det var här vi delade den där ”första ölen”. Vi firade något på jobb som vi just avslutat. Det är många år sedan nu men på något sätt var det där och då en del av allt började. Jag känner en värme stiga upp i mig när jag tänker på det. Hur i helvete skulle jag kunna säga adjö till det. Den där idiotiska fakulteten i Lund fattar ju ingenting. Livet går ju ut på att känna sig vid liv. Det är väl det som är hela poängen? Plötsligt kommer det in en hemlös genom dörren och frågar tjejen i baren om han får låna toaletten. Med ett leende på läpparna svara hon ”Självklart!” och jag vet inte varför men det gör mig glad. I ett allt kallare samhälle skänker det lite ljus och alltmedan Muddy Waters ”Manish Boy” strömmar genom högtalarna ler jag åt tjejen bakom baren och nickar bara för att bekräfta att hon gjort något bra och hon ler tillbaka. Ibland är det de små sakerna.

Alla har vi någon

men somliga av oss har någon som är lite mer

Lev och älska!

Daniel