Jag ser hur röken sakta ringlar sig upp från kaffet i muggen framför mig. Det är nästan som att den trotsar tiden, som om söndagsmorgonen sker i ultrarapid. En morgon på sparlåga. Jag äter min frukost på ett café som jag då och då besöker på helgmorgnar. För att komma ifrån lite, en annan kontext. Ja, en liten flykt kanske. En flykt från de där rutinerna som jag egentligen inte tycker om. Jag tittar ut genom fönstret och ser det lilla torget ligga ganska folktomt därutanför. Som om morgonen fortfarande är overklig för alla andra, de som fortfarande ligger sovandes upptagna med sina drömmar. Deras alternativa verklighet. Jag försöker göra en objektiv besiktning av mig själv. Tankarna föds ur den senaste tidens önskemål om att vara någon annan. Jag tror att jag oftast varit relativt omtyckt av människor som jag träffat. Att jag oftast uppfattats som ”glad och trevlig”. Något jag ofta förbannat. ”Glad och trevlig”, men där slutar det på något sätt. Längre än så kommer jag inte, efter det begränsas jag av det som är jag. Ibland önskar jag att jag vore ytlig och kall istället för den där glada och trevliga känslomänniskan som huserar i min kropp. Jag tror livet varit så mycket enklare då. Rakare och mindre påtagligt. Som ett vara utrustad med ett latent bedövningsmedel. De där fartguppen som ibland dyker upp framför en hade kanske inte känts så oöverstigliga då, mindre monumentala. ”Kall och ytlig” kanske är modellen om man verkligen vill komma dit man vill, men vem försöker jag lura egentligen? Jag är ju jag. Kanske är det just ”glad och trevlig” som är mitt bidrag. Det jag kanske just det som jag kan ge tillbaka till livet. Att då och då framkalla ett leende i någon annan, att alltid försöka göra gott oavsett om det aldrig kommer att ta mig dit jag önskar. Dit till de platser som jag drömmer om, det som bor i mitt hjärta. Jag höjer åter min blick och ser ett ungt par gå förbi. Hand i hand. Vackra. A-människor. Ett sting av avundsjuka materialiseras omedelbart i mitt bröst när tanken om A-människor slår rot. En värld jag aldrig kommer att vandra i men som jag önskar att jag varit en del av. De där vackra och fullkomliga. Jag rycks omedelbart tillbaka till verkligheten då jag ser någon stå och rota i en soptunna på andra sidan torget. Jag kan inte avgöra om det är en kvinna eller man. Lager av kläder döljer effektivt människan som finns därunder. Som ett skydd från den verklighet som är deras. Ett lager av kläder som gör dem osynliga, nästan identitetslösa. Som om denna världen inte vill veta av dem. Kontrasten mellan det unga paret jag just sett och människan på andra sidan torget med halva armen nere i soptunnan är så total. Milsvid och tydlig. Det gör ont i mig att betrakta. Plötsligt känner jag mig tacksam för det där ”glada och trevliga” jag förbannar då och då. Önskan efter att vara en åtrådd A-människa bleknar när jag tänker på de där andra världarna som finns. De som är så mycket mörkare än min egen. De som jag betraktar där på andra sidan torget. De kalla och hårda. Långt ifrån cafévärmen och det varma kaffet i min mugg. Insikten kommer kanske just från det faktum att jag är en känslomänniska och i det ljuset borde jag väl vara tacksam för att jag är den jag är, eller…?
Skilda världar
Vad är det för fel på...
Ett par ord. Ja ibland är ett par ord allt som krävs. Jag sitter ännu en gång och blir fascinerad av de där människorna. De där som besitter det där obeskrivliga. Det vackra och mystiska. Det gåtfulla men fullständigt naturliga. De som påverkar en på ett sätt som man aldrig blivit påverkad förut. Unika i sin egna existens. På ett sätt gör det mig avundsjuk, avundsjuk då jag inte är likadan. Jag försöker sätta ord på allt men i det är jag begränsad av mig själv. För min del rörde det sig om närvaron av ett par ord och meningar i tisdagskväll. Ord som genom sin blotta närvaro fick onsdagsmorgonen att kännas sådär krispigt frisk, som fick färgerna att kännas klara och som fick de enklaste ljud i vardagsmorgonen att anta en symfonisk och nästan förtrollande ton. Visst är frånvaron jobbig men när orden kommer så är det som om allt annat slås ut. Som om mina sinnens väggar plötsligt blir vita och vackra, som om allt det brungråa stoft som virvlat runt där med ens upphör att existera. Det får mig att känna mig ren och jag fylls av en oerhörd tacksamhet men samtidigt gör det mig ont att jag aldrig kan återgälda det på det sätt som det enligt mig förtjänar. Att jag saknar förmågan och egenheterna. Det gör att jag känner mig lite girig då jag inser att jag är så oerhört lyckligt lottad. Jag tror nämligen att det är få förunnat att få uppleva det där till synes skräddarsydda som lyckas slå an allt i en. Även om jag önskar att alla någon gång fått stifta bekantskap med denna vackra närvaro så tror jag inte att det är så. Så jag försöker fokusera på den där tacksamheten, vila i det faktum att jag är lyckligt lottad att känna någon som lyckas påverka mig på detta genomgående sätt. Jag försöker slå bort den där avundsjukan, känslan av girighet och otillräcklighet, och bara uppskatta det faktum att ett par ord kan få de där konsekvenserna i mig. Att ett par ord kan ha förmågan att tonsätta även det mest vardagliga i livet. Ibland är ett par ord allt som krävs.
Lev och älska!
Daniel
Att tonsätta vardagen
Cinder and smoke
"I was solid gold
I was in the fight
I was coming back from what seemed like a ruin
I couldn´t see you coming so far
I just turn around and there you are
I´m so surprised you want to dance with me now
You always said I held you way too high off the ground"
"Pink Rabbits" - The National
Pink Rabbits
"You keep a lot of secrets
And I keep none
Wish I could go back
And keep some
You´re fireproof
That´s what you always say
You´re fireproof
I wish I was that way"
"Fireproof" - The National
Fireproof
R U Mine?
Återigen har jag fastnat i känslan av att vilja vara annorlunda, att vilja vara någon annan. Inte vara jag när jag inte är tillräcklig. Trots att jag är fullt medveten om det meningslösa i detta så är det ibland svårt att undvika. Jag antar att det är mänskligt att önska att man hade de färdigheter och förutsättningar som hade tagit en dit man vill. Att önska att man hade haft en annan verktygslåda att tillgå än den som man begåvats med. Tanken att man då kanske nått till den värld där känslorna i en önskar vara. Det är väl det vi alla strävar efter och som förgyller våra drömmar. Drömmar som i sig är själva grogrunden för de där önskningarna. Samtidigt känner jag mig så oerhört egoistisk när jag tänker så. Som om mina problem är viktigare än andras. Vad ger mig den rätten? De senaste veckornas turbulens håller i sig. På bussen till jobb lyssnar jag på en dokumentär om Franco-diktaturen vilket ger mina tankar om att vara otillräcklig lite perspektiv. Lidande och livsöden som gör att jag skäms för att jag tänkt de där tankarna om mina egna tillkortakommanden. Självfallet vet jag att det inte är jämförbart men förhoppningsvis kan det hålla de där meningslösa önskningarna om att vilja vara någon annan borta.
Kanske borde jag låtit alla de där känslorna ligga där begravda i mig som de gjort så länge nu. Kanske borde jag inte öppnat upp mig som jag gjorde. Jag vet inte om det förstört och skadat mer än gjort gott. Samtidigt finns den där lättnaden i mig. Lättnaden som kommer från att jag varit ärlig. Jag känner mig levande. De där känslorna är ju en del av mig och det är ju faktiskt den ende jag någonsin kommer kunna vara, och det är en sanning för oss alla. De enda vi någonsin kommer att vara är just oss själva. Så enkelt är det. Nej, jag tycker inte att de borde ligga begravda. De är alldeles för vackra för att hållas tillbaka. Och jag vill så gärna tro att oavsett allt så gör de världen till ett lite bättre ställe, lite färggladare. Känslor så vackra och rena kan inte göra annat än gott. Så måste det ju bara vara.
Lev och älska!
Daniel
En lite bättre värld
Kettering
På grund av en misstänkt bomb kunde jag inte komma hem häromkvällen. Jo, det är faktiskt sant. Kvarteret där jag bor var avspärrat och bistra polisansikten vägrade bestämt alla människor tillträde. Ja det låter kanske dramatiskt men själv blev jag först mest irriterad på att de vägrade släppa igenom mig. Som om jag på något sätt skulle vara immun mot sprängdeg. Irrationellt och avtrubbat. Att en liten röd väska på ett bord i ett konstgalleri kan åstadkomma allt detta, var en tanke som slog mig. Sedan funderade jag på hur det hade känts om jag plötsligt fått erfara en öronbedövande smäll samtidigt som jag sett hur husfärgen flagnats bort av tryckvågen och hur mina oputsade fönster blåsts ut i ett regn av lätt beigefärgade glasskärvor. ”Inget ont som inte har något gott med sig”, sa jag nästan högt för mig själv och syftade förstås på att hela fönsterputsproblemet då liksom löst sig av sig självt. Hela händelsen fick dock som följd att jag spenderade ett par timmar ensam på en bar endast ackompanjerad av en penna, papper och öl. Jag skrev så att pennan glödde. Meningar och ord som jag bara var tvungen att få ut. Tankar, tolkningar och grubblerier sätter sig ibland som en seg massa i mig. De senaste veckorna har genererat många saker i mig och mycket av det måste få komma ut. På ett sätt är det som om veckorna skalat av flera lager av mig och visat känslor och tankar som jag inte visste fanns i mig. Vackra och okomplicerat goda. Dock hela tiden kontrasterade mot den hårda verklighet som de ställs emot. Men det är känslor jag inte trodde att jag var kapabel till att känna, så jag får acceptera om de inte finner sin plats. En äkta om än smärtsam process. Kanske är det första gången jag varit ärlig mot mig själv. En nyfunnen insikt som öppnat upp mig fullständigt och som fört fram allt det som under lång tid funnits inom mig. ”Inget smärtsamt som inte har något gott med sig”, omformulerade jag det tyst för mig själv. Vikten av att vi hela tiden måste vara ärliga mot oss själva och de vi är och kan, är uppenbar. Är vi inte det så bedrar vi oss själva. Vi ljuger oss rakt upp i ansiktet. Omedvetet men ändå. Vi måste se till att summan av alla våra års lycka till sist blir så stor som möjligt. Göra det som vi vet kommer att ge våra hjärtan den där långvariga glädjen, den glädje som till slut kommer att ha den uppenbara huvudrollen när vi till sist författar vår egen historia. Ett första steg i detta är just att vi då måste vara ärliga mot oss själva, annars går det inte. Annars begränsar vi oss i vår förmåga och det vi kan uppnå. Så tror i alla fall jag att det är.
Det blev aldrig den där vanliga slentrianonsdag som jag hade trott när jag satt i bussen på väg hem från jobb helt ovetande om stundande bombhot och kreativa vardagsberusningar. Men visst ligger det någonting härligt i det. Ja, naturligtvis syftar jag inte på bombhotet vilket ju är ungefär lika kul som att bära en kotlettkostym på en kamphundskennel. Nej, jag menar att det där med att oförutsedda händelser, onda som goda, kan generera något annat i en. Funderingar, tankar, insikt eller kanske bara en enkel oplanerad vardagsberusning, vilket ju i all sin enkelhet är ganska fint det med.
Lev och älska!
Daniel
Explosion
Jag sitter och tittar på asfalten som rusar förbi utanför bussfönstret. Ojämnheterna och färgskiftningarna i den ger nästan liv åt det gråsvarta underlaget. Rått men ärligt. Hypnotiskt har jag svårt att slita mina ögon från det jag ser. Jag tänker på ordet Musa och låter det forma sig till en bild i mitt huvud. Det där ordet innehåller så mycket. Kraft. Känsloyttringar. Kärlek. Energi. Glädje och sorg. Färg och liv. Kreativitetens moder oavsett hur det ger sig uttryck. Antikt men ändå aktuellt i alla tidsåldrar. De senaste veckorna har det blivit så påtagligt för mig. Allt det där. Oavsett vad det genererar i mig så kan jag inte känna annat än en oerhörd tacksamhet för att jag faktiskt har någon i min närhet som påverkar mig på det sättet. Jag tror det är få förunnat och därför försöker jag förvalta och uppskatta känslorna oavsett vilken karaktär de har. Ljusa såväl som mörka. Det gör något med mig. Det gör mig till någon. Det gör mig levande. Jag har tidigare här pratat om att alla människor är en historia. Att allas enskilda och unika liv innehåller stoft till de största av berättelser. Så också mitt. Allt det som strömmat genom mig den senaste tiden är en del av det där. Ibland har jag på skoj funderat på vad jag skulle döpt min berättelse till. Visst jag inser att det kanske inte är allas definition av underhållning men jag tror att det är lärorikt. Vilken titel skulle jag sätta på den biografi som varit mitt livs visa, mina memoarer? ”Att vara omtyckt är inget om man aldrig är älskad” eller ”Mitt fåniga tonårshjärta” är de jag hittills fastnat för. Jag tycker att det summerar en del av det jag ser när jag försöker mig på en utanförblick på det som är jag. Jag tror att det kanske finns en visdom här. Ja ”vis” är kanske ett lite för stort ord att använda av en enkel tjänsteman som jag men jag tror nog ändå att det ligger något i det. Att det är allas vår uppgift att hitta den titel vi till slut sätter. Den vi är tillfreds med. Att det är något vi själva bestämmer över och kan påverka. Jag vill i alla fall tro att det är så. Visst, i det perspektivet är kanske inte de titlar jag hittills kommit på speciellt åtråvärda men samtidigt finns det tid kvar att kanske hitta nya. Den där slutgiltiga och perfekta kanske finns där någon dag, och skulle det inte bli så kanske vi får nöja oss med den näst bästa och fortsätta drömma om allt det där andra. I en värld av musor och memoarer kanske ”Mitt fåniga tonårshjärta” får räcka.
Musor och memoarer
The story that never got to be told
There will be no songs written
`bout this sweet pain of mine
No such stories to be told
A dream was what I got out of this
sweet sacred time
A thought never meant to grow old
A picture is in my head now
and it is playing its tune
Cruel but so beautiful I could die
A smile is never wasted
on a sunny afternoon
Even if it feed tears to my eyes
Have you ever felt a dying dream
and how i crumbles alone
Ever listened to its painful screams
when all hope i vanished and gone
I´ve made 1000 wishes
and wrote 2000 words to you
each single one a poem on its own
But a wish is just the fools way
of grasping what´s already gone
and what is a dream
but a young hearts stupid crown