Sportlovet kommer alltid som en överraskning. Som alltid tar det mig fullständigt på sängen. En vecka senare kan jag fortfarande känna efterskalven strömma genom mig. Minnen av den ständiga ström av bilder som genererats under veckan som gått. Jag ser dem återigen i snö. Solskyssta och glimrande vita skidbackar dukar upp scenen för kärleken som är deras. En gemensam bekant har åkt iväg och jag har osökt tänkt på om de rest tillsammans. Så som hon en gång gjorde, innan honom. Jag minns även de bilderna trots att det är många år sedan nu. Jag minns vad som framkallades i mig när jag såg henne där. Hennes ansikte, det där leendet som alltid fällt mig fullständigt. Det gränslöst makalösa. Nu är bilderna imaginära och av en annan natur. Hans närvaro där vid hennes sida är påtaglig, liksom förälskelsen. Den totala, den hon väntat på. Allt finns där fortfarande en vecka senare. Det är som om sportlovet sträckts ut. Som om det trotsar tid och rum. Så jag fortsätter med mina försök att navigera i det. Försöker Hitta vägar det där det gör mindre ont, där det blir mindre påtagligt. Allt finns där fortfarande, där en vecka senare.
Veritabel
Januari tar till sist slut. Även om december är svår så har den de där två korta sekvenserna av kommunikation. Två högtidshälsningar. Januari känns lika lång som två vanliga månader. Som en baksmälla som inte vill lätta. Som att jag är jättetrött men förlorat förmågan att sova. Känslan av att hon försvunnit helt om jag inte skrivit de där hälsningarna vid högtider övermannar mig ibland. Kanske är det egoistiskt att fortsätt skriva de där raderna, jag vet inte. Midsommaren ligger långt därframme så tystnaden kommer vara talande de kommande månaderna, det är egentligen det enda jag vet. Kanske borde jag inte fortsätta skriva. Kanske. På lördag väntar februari. Kort till antalet dagar men samtidigt vet jag att det inte är ett mått på någonting alls.
Till sist
Det blir en natt med drömmar. De där speciella som gör något med mig. Denna gång unik även i den kontexten. Det är andra gången i mitt liv jag upplever en klardröm. Jag befinner mig i den fullständigt medveten om att det är en dröm. Jag agerar och finns. Känslan är märkbart verklig. Det är en märklig upplevelse, men fantastisk på alla sätt. Det är Malmöfestival och Kent spelar på en mindre scen. Jag är där med en kompis. Plötsligt ser jag henne framme vid scenen. Han är behagligt frånvarande. Jag står en stund och ser på henne. Tar in. Hon vänder sig om och ser mig. Hon ler. Effekten av leendet är precis som i verkligheten. Berusande. Fullständig. Jag går fram till henne och utan att säga ett ord tar hon min hand. Vi står så ett tag. Det är som att tiden plötsligt saknar betydelse. Som att syftet med den upphört. Jag lutar mig fram och kysser henne. Och i drömmen gör jag det medvetna beslutet att inte sluta. Jag vill stanna i sammanhanget så länge jag kan. Så länge drömmen tillåter. Så jag låter mina läppar vara där mot hennes. Utforskande och varsamt. När klockan sedan ringer kan jag fortfarande känna smaken av hennes läppar mot mina. Så jag ligger där och håller kvar upplevelsen. Jag trotsar morgonen och det halvvakna tillståndet. Jag missar till och med det tåg jag brukar ta bara för att hålla kvar känslan där i sängen. Jag registrerar och minns drömmen jag precis upplevt. Jag minns smaken av hennes läppar
Lucid dream
December
Jag ler jag tänker på strofen i hennes svar på födelsedagsmeddelandet. Att hon var glad att jag kom ihåg. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Hur skulle det ens vara möjligt. Ett datum etsat som inget annat. Den som troligtvis kommer vara mitt livs stora förälskelse förankrar saker både i hjärtat och i minnet. Det är så det är. Det är så det måste få vara. Så leendet genereras så fort jag tänker på hennes ord. Som att de resonerar in i december. Ja, denna december. Jag känner hur den infekterade Malmöjulen kryper allt närmare så jag tar fasta i befrielsen i den stundande resan. Tar fasta i det faktum att flykten trots allt ger en paus, ett andrum. Jag räknar ner dagarna. Rycker dagar ur kalendern och förpassar dem till det som varit. December. Jag tänker återigen på hennes ord och låter leendet komma, låter det resonera in i december. Som jag jag någonsin skulle glömma.
Ett leende
Veckan hon fyller år blir ändå en paus. Några ord i en gratulation och ett svar. Ibland behövs inte mer. Även om orden är knappa, som i en konversation mellan två människor som en gång kände varandra, så finns där ändå något. Något som färgar veckan och gör den vacker. Jag har alltid varit oerhört tacksam för att hon aldrig varit den som känner ett behov av att uppdatera sociala medier med händelser ur sitt liv. Att hon aldrig varit en av dem som nästan tvångsmässigt känner ett behov av att trycka ner sina perfekta liv i halsen på de som inte önskar annat än de liv som de matas med. Bilder från födelsedagsfiranden och fester, från stilla hemmakvällar, konserter och resor. I tysthet tackar jag henne för det och i tysthet tackar jag henne för en vecka som ändå skänkt mig något. Hennes vecka. Samtidigt känner jag hur vinden börjar vända. Jul och nyårshelgen närmar sig med stormsteg. Slutet på ett år. Och med den känner jag redan hur han står där utanför dörren, redo att knacka på. Redo att med sin blotta närvaro i tanken framkalla de där känslorna av otillräcklighet som han är en mästare på. Känslan av att inte ha det som krävs. Tankar och bilder. Men jag ska göra mitt bästa för att springa i från allt det där. Jag ska göra mig bästa och förlitar mig på flyktens varma famn. Prag väntar ju som alltid där med sina öppna armar, med sin omfamning av tröst. En stund av vila.
I tysthet
Om ett par dagar fyller hon år. Det gör alltid någonting med mig. Ljus. Det framkallar värme mitt i den mörkaste november. Jag kommer ihåg de två gånger jag var med och firade. Inte fyrtioårsfesten utan de mer privata. Jag minns det så väl. Oförstörbart i mitt minne. En gång i huset hon köpte efter att hon separerat och sedan i ägenheten hon bodde i efter det. Två gånger. Kristallklara minnen. Varsamt förpackade djupt i hjärtat. Samtidigt en helt annan värld. Var den ens verklig eller bara en konstruktion av min fantasi? Ja, ibland undrar jag om vissa sammanhang faktisk ägt rum. Om hon faktiskt fanns där en kort stund. Om ett par dagar fyller hon år. En av de få tillfällen jag känner att jag kan skriva till henne. En generisk gratulation måhända men mycket större än så. Ja, för mig åtminstone. Hösten och vintern blir kortare, och mörkret likaså. Jag kommer aldrig att glömma datumet så länge jag lever. Gammal och dement är det kanske det sista datum jag kommer att komma ihåg. Vackert. Sorgligt. Alltid majestätiskt. Jag finner dock i värmen det framkallar i mitt bröst. Om ett par dagar kan jag åtminstone skicka en gratulation. En hälsning. Som ett eko från det förflutna.
Som ett eko
För en vecka sedan var jag i Berlin. På lärdagseftermiddagen är jag åter på resa i tanken. Jag börjar dra upp de första linjerna för den kommande sommaren. Plötsligt kommer jag att tänka på sommaren vi var i Grekland samtidig. Jag på en ö och hon och hennes tjejer på en annan. Jag försöker bena ut vilket år det var men får inte riktigt ordning på tankarna. Tiden är en märklig sak. Den kan kännas så avlägsen men samtidigt även som igår. Jag kommer ihåg att hon la ut en bild efter den sommaren på sin Facebook så jag går in och försöker definiera årtalet med hjälp av den. Och som alltid förvånas jag av hur snabbt åren något när jag ser vilket år det var. Tiden är en märklig sak. Snabb årtalen till trots. Jag ler lite för mig själv när jag råkar bocka av att jag gillat bilden och sedan automatiskt trycker på gilla-knappen igen. Jag inser att hon kommer att få en notifiering som ett resultat. Jag skrattar till och får en strof av bandet Terra från låten Kött & Blod i mitt huvud. "Hellre bortgjord än bortglömd". Jag kan dock inte greppa det där tiden som förflutit. Allt som hänt sedan dess. Skeenden och verklighet. Så jag bestämmer mig för att åka tillbaka till den där ön nästa sommar och fortsätter med att dra upp linjer. Jag tänker också på julen och Prag som förhoppningsvis väntar där. Hösten är bra på det sättet. Den ger några korta avbrott. Några pauser i länder där jag finner lugn trots allt som cirkulerar. Men tiden är trots allt en märklig sak. Rätt vad det är kommer de ligga bakom mig. Pauserna. Resorna.
Tiden
Jag går åter förbi det där stället som bär hennes "felstavade" namn. Just där precis invid Tiergarten. Jag ler när jag går förbi. Jag ler och minns. Det är flera år sedan nu men minnet sitter bergfast i mig. Det var sista gången som jag på riktigt kände att vi var på väg att hitta tillbaka till varandra som vänner. Hon var i färd med att sälja sin stuga. Vi pratade om att fira med en öl när allt var klart. Jag minns stunden så väl. Tillfället. Det lättsamma samtalet historien till trots. Trots de kubik som runnit under broarna. Det känns som en evighet sedan men samtidigt känns det som igår. Tiden är en märklig sak. Hur den vänder och vrider. Hur den böjer på på allt det vi tror oss veta. Senare har jag kommit fram till att hon antagligen träffat honom strax efter det. Det som fanns där i stunden hade försvunnit ett par månader senare. Närvaron borta. En märkbar förändring. Trots det händer något i mig fortfarande när jag passerar restaurangen. Det finns så många tillfällen som är och förblir beständiga. Jag minns och jag ler. Känslan följer med mig resten av dagen. Hela vägen genom parken och fram till Brandenburger Tor. Vidare upp längs med Under den Linden och den lilla mexikanska restaurangen vid Bahnhof Friedrichstraße, och konstmarknaden bredvid Spree. Jag bär den långt in på småtimmarna när jag tittar ut genom hotellfönstret lätt berusad av drinken jag tagit i hotellbaren. En annan tid men på något sätt ändå inte. Det är som om tiden upphör när jag reser. Som om jag befinner mig någon annan stans. Bortom tid och rum. Så jag hittar stunder i Berlin som påminner mig om henne. Precis som jag gör i Prag eller i Grekland. Min trio av traditioner. Min ack så älskade trio.
En trio
Hon dyker fortfarande dagligen upp i mina tankar. Ibland utan någon som helst anledning och ibland framkallat av ett skeende. Ett skratt som liknar hennes eller någon som går på samma sätt som hon. Det kan vara en bil som den hon en gång hade eller bara det faktum att jag går förbi kontoret i vilket hon en gång satt. Allt i imperfekt. Och i drömmar är frekvensen av hennes närvaro oförändrad. Som ett skådespel från en annan värld dyker hon upp. Förgyller och sprider lyster i en alternativ existens. Unik och överjordisk. Märkligt nog är han oftast frånvarande i nattens bilder. Precis som när jag reser så är det som om han inte ges något utrymme i mitt medvetande. Jag tar tacksamt emot de där nätterna av vila. Den där förlösande frånvaron av honom. Jag existerar där en stund. Jag är i overklighet, men ändå. Just i den stunden är jag omedveten om det. Så jag tar emot allt det där och finner näring för hösten. Finner energin till att existera i det tilltagande mörkret. Fortfarande är det hon. Fortfarande. Unik och oöverträffad.
Fortfarande
Jag hör hur gallerihelgen formerar sig utanför mitt fönster och jag minns 2012. Den enda gång jag varit där. Jag minns hur hon någon timme tidigare slängt iväg ett sms till mig och frågade om jag ville hänga på. En god vän till henne ställde ut i källaren på Kramers. Vin i plastglas. Än idag är det en av mina absoluta favoritkvällar. Skimrande och våldsamt vacker. Poetisk i sen enkla kontext. Jag minns chili con carne och en öl på en innergård inte långt ifrån min lägenhet. Jag minns allt i detalj. Fotografisk perfektion. Året efter hade vi planer på att gå men någon vecka innan lämnade hon återbud. Jag kommer ihåg att jag fick känslan att hon plötsligt fått andra planer med den unge man som hon förälskat sig i den sommaren. Hennes sommaräventyr. Och jag minns hur det fick mig att känna mig gammal och liten. Otillräcklig. Såhär i efterhand har jag full förståelse. Total. Förälskelse och kärlek går först. Det monumentala och odiskutabla. Det är jag den förste att skriva under på. I blod om det så krävs. Den starkaste kraft. Vacker och förgörande. Men jag minns att jag tänkte på det och att det gjorde ont. Jag minns smärtan. 2012, den enda gång jag varit där. Än idag ör det en singularitet. Trots mitt brinnande intresse för uttrycksformer har jag sedan dess inte begett mig ut. Jag har saknat modet. I år är det likadant. Jag gissar att de strosar där på gator och gränder utanför. Hon och han. Jag ser att det hand i hand betraktar och diskuterar. Hur de kysser varandra när de ser något vackert. Förälskelse, åtrå och kärlek. Jag ser hur de bestämmer sig för att köpa något för att förgylla deras hem. Något som är deras. Unikt och vackert. Jag ser allt glasklart. Men jag minns också. Jag minns 2012. Jag minns en av de absolut vackraste kvällar. Jag minns en annan tid. Unik och monumental.
Jag minns!
Jag hör hur gallerihelgen formerar sig utanför mitt fönster och jag minns 2012. Den enda gång jag varit där. Jag minns hur hon någon timme tidigare slängt iväg ett sms till mig och frågade om jag ville hänga på. En god vän till henne ställde ut i källaren på Kramers. Vin i plastglas. Än idag är det en av mina absoluta favoritkvällar. Skimrande och våldsamt vacker. Poetisk i sen enkla kontext. Jag minns chili con carne och en öl på en innergård inte långt ifrån min lägenhet. Jag minns allt i detalj. Fotografisk perfektion. Året efter hade vi planer på att gå men någon vecka innan lämnade hon återbud. Jag kommer ihåg att jag fick känslan att hon plötsligt fått andra planer med den unge man som hon förälskat sig i den sommaren. Hennes sommaräventyr. Och jag minns hur det fick mig att känna mig gammal och liten. Otillräcklig. Såhär i efterhand har jag full förståelse. Total. Förälskelse och kärlek går först. Det monumentala och odiskutabla. Det är jag den förste att skriva under på. I blod om det så krävs. Den starkaste kraft. Vacker och förgörande. Men jag minns att jag tänkte på det och att det gjorde ont. Jag minns smärtan. 2012, den enda gång jag varit där. Än idag ör det en singularitet. Trots mitt brinnande intresse för uttrycksformer har jag sedan dess inte begett mig ut. Jag har saknat modet. I år är det likadant. Jag gissar att de strosar där på gator och gränder utanför. Hon och han. Jag ser att det hand i hand betraktar och diskuterar. Hur de kysser varandra när de ser något vackert. Förälskelse, åtrå och kärlek. Jag ser hur de bestämmer sig för att köpa något för att förgylla deras hem. Något som är deras. Unikt och vackert. Jag ser allt glasklart. Men jag minns också. Jag minns 2012. Jag minns en av de absolut vackraste kvällar. Jag minns en annan tid. Unik och monumental.
Jag minns!
Allt man kan göra
Jag bokar en långhelg i Berlin. Jag vet inte varför men deras sommar stannar med oförändrat styrka kvar i mitt huvud. Som alltid ser jag allt i bilder. Kanske är det den kvarvarande värmen som gör att den vägrar ge sig, att den biter sig fast. Deras sommar. Sekvenser med oförminskad styrka, allt förstärkt av sommarens kontext. Kvällsljus, lust och solvarm hud är det jag ser. Resor och musikfestivaler. Kyssar och förkunnad kärlek. Så jag bokar. Sätter av ett par dagar i kalendern för att ge medvetandet lite vila. Oktober. Bort från bilder och bort från känslor av underlägsenhet och otillräcklighet. En handfull dagar och nätter. Jag söker alltid något i den där distansen, och hittar det för en kort stund. Som om allt skeende för en stund sätt på paus. Universum ger respit.
Kalenderhösten har anlänt och som alltid är starten på en årstid speciell. En period med fler frågor än svar och ovetskapen om vad som väntar. Allt det som ännu är oskrivet just där i början av en nygammal årstid. Så jag bokar en resa. Jag bokar Berlin. Både för pausen den innebär men även för att gruppera om. För att samla kraft för mötet med nya bilder och tankar. För mötet med alla dessa nya skådespel.
Respit
Tankarna vandrar återigen. Jag tänker på deras sommar, Tänker på allt de upplevt. Resor, konserter och stilla sommarkvällar som krönts av deras ojämförbara kärlek till varandra. Avundsjukan kommer återigen som ett brev på posten. Ful och obekväm. Jag tänker på den minnesbank han bygger. Upplevelser med henne. Kyssar och smek. Magiska kvällar och den fullständiga förälskelsen. Allt det där faller återigen över mig i slutet av augusti. Återigen får han mig att känna mig så fullständigt värdelös och obetydlig. Det där kölvattnet jag så väl känner igen. Allt sammanstrålar med tankarna kring att vara femtio. För en kort sekund försöker jag hitta något i tanken att han kanske redan fyllt sextio, eller börjar närma sig. Men när jag inser att det är en småsint väg att vandra så skakar jag det av mig. För faktumet kvarstår. Han är allt det jag inte är. Han har allt det där jag saknar. Det som väcker hennes lust och förälskelse. Allt det där som väcker hennes vilja att skapa nya minnen tillsammans med honom. Resor, konserter och vackra sommarnätter av lust och förälskelse. Allt det där jag aldrig var kapabel till. Ett faktum om kommer jaga mig så länge jag lever. Till vägens ände. Så jag gör det enda jag kan göra. Jag vårdar jag mina minnen. Bleka och få i jämförelse, men de mest värdefulla jag äger. Jag vårdar och tänker på en tid som en gång var. Vacker och gnistrande. Den som badade i hennes fullständiga ljus.