Ett leende
Jag ler jag tänker på strofen i hennes svar på födelsedagsmeddelandet. Att hon var glad att jag kom ihåg. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Hur skulle det ens vara möjligt. Ett datum etsat som inget annat. Den som troligtvis kommer vara mitt livs stora förälskelse förankrar saker både i hjärtat och i minnet. Det är så det är. Det är så det måste få vara. Så leendet genereras så fort jag tänker på hennes ord. Som att de resonerar in i december. Ja, denna december. Jag känner hur den infekterade Malmöjulen kryper allt närmare så jag tar fasta i befrielsen i den stundande resan. Tar fasta i det faktum att flykten trots allt ger en paus, ett andrum. Jag räknar ner dagarna. Rycker dagar ur kalendern och förpassar dem till det som varit. December. Jag tänker återigen på hennes ord och låter leendet komma, låter det resonera in i december. Som jag jag någonsin skulle glömma.