Solen står lågt och kastar långa skuggor av mig när jag går längs Vltava. Ett par minusgrader och en klarblå himmel. Hade snön varit närvarande hade kontexten varit perfekt för årstiden. Julen är över för denna gång och tacksamt låter jag glöggen i pappmuggen som jag håller i min hand värma mig. December har känts som ett långt motstånd men snart är ännu en avverkad. Någon dag senare befinner jag mig åter hemma. Pausen har varit välkommen men som alltid för kort. Högtiden innebär dock alltid ett par hälsningar. Jag tänker på hälsningen på julafton. Orden är idag sparsamma men ändå. En enkel julhälsning och ett enkelt svar. Kanske bäst så ändå. Ingen föda för bilder. Inget bränsle för tankar. Scenerna har redan varit på tok för många som de alltid är i december. Jag behöver inga fler som betonar deras perfektion. Inga fler strofer som berättar historien om deras skräddarsydda kärlek. Bara en God Jul och en God Jul åter. Det räcker så. Jag behöver inget mer. Jag låter det fylla mig på det unika sätt som hennes ord alltid gör, så som de alltid gjort. Fortfarande berusad av resan känner jag fortfarande ett visst lugn och försöker att stanna där. Håller krampaktigt fast i det. För nyåret väntar som det alltid gör där i mellandagarna. Det sista hindret. Det sista monstret.
Så kom den där pausen till slut, så som jag alltid hoppas att den gör. December, som alltid ett berg att möta. En ständig ström. Ett konstant flöde av tankar och bilder. Scenerna har varit omfattande och oändliga till antalet, precis så som de alltid är. Jag har sett dem på glöggbjudningar och hur de klätt granen i det hem som är deras. Det som alltid kommer vara deras. Jag har hört hur de skrattat samtidigt som de förberett olika inläggningar till sill. Jag har sett dem i soffan tätt ihop uppkrupna under en filt och tittat på julfilmer de gjort till sina. Jag har sett hur hon somnat i hans famn fylld av kärlek och den totala glädjen han framkallar i henne. Jag har sett allt det där och så oändligt mycket mer. Allt i december. Allt där i upploppet mot jul- och nyårshelgen. Trots att helgen inte infinner sig förrän där i månadens absoluta slut så jag jag upplevt den om och om igen. Som en julkalender utan glädjen. Till sist är jag dock på plats. På plats någon annan stans. Som alltid bleknar bilden av honom så fort jag lämnar Malmö bakom mig. The Ghost of Christmas present. Plötsligt suddas han ut samtidigt som konturerna av henne förstärks. Det är samma vackra melodi som återigen spelas upp för mig. Hennes. Återigen ger det den effekt jag önskat och så innerligt hoppats på. Nuet blir otydligt och minnen tar kommandot. En tidsmaskin. Ja, jag trotsat tid och rum genom flykten. Redan när jag stiger upp i för att bege mig bort så är det som att jag inte längre befinner mig i lägenheten. Det är som om Malmö ändrar form innan jag än lämnat den. Som om hela existensen förskjuts till ett mildare tillstånd. Varmare och mer stillsamt. Välkomnande. En berusning utan alkohol. Det är som att alla de spår han satt i mina kvarter plötsligt upphör att existera, och med dem även han. Bara vetskapen om att vilan väntar gör att mitt sinne tar ut det i förskott. Jag är oerhört tacksam för möjligheten till den den flykten över jul. Tacksam för en kort sekvens där han inte härjar som en demon i mitt medvetande. Kraftfull och skoningslös. Han som hade allt och därmed fick allt. Pausen är min efterlängtade vän där i årets mörkaste månad. Några dagar innan jag reser så är jag på en konsert och inser som alltid att det har motsvarande effekt på mig. Musik på det sätt som det är gjort för att upplevas. Men på något sätt har han tagit det ifrån mig. Berövat mig det som en gång var mitt signum. Så jag vågar det alltmer sällan. Risken är för stor. Det potentiella mötet med dem och det han då skulle framkalla i mig gör att jag undviker, håller mig borta. Underlägsen och blek håller jag mig undan. Det är därför jag håller julresan så högt. Här kommer han inte åt mig. Tvärtom. Just här existerar han inte. Just här existerar inte nuet. Just här jag bara. Om så endast för en kort stund.
Om så endast
November börjar i moll Det är höstlov. Och som alltid tänker jag att de rest iväg någonstans. Kanske snö, kanske sol. Jag vet inte men det spelar ingen roll. Hela veckan har jag sett dem. Scenariorna omöjliga att räkna. Hand i hand. Den totala förälskelsen. Jag har sett henne le det där överjordiska leendet när hon sett honom i ögonen och berättat att han är allt hon någonsin letat efter. Jag har sett dem nakna tätt ihop förenade i den fullständiga lusten. Den som är deras och omätbar i omfång. Jag har hört henne ropa hans namn dör i den yttersta extasen. Allt kulminerar där på fredagskvällen. Pister eller ett solvarm bord på ett café. Allt har varit deras i veckan som gått och allt sammanstrålar i en singularitet samtidigt som mörkret sänker sig utanför. Jag har haft planer på att ta tag i några tavelprojekt jag har men saknar helt kraften. Det är som om min kropp stängt av och viljan likaså. Så jag kommer inte från soffan. Jag stannar där. Stannar och väntar tills det att fredagen är över. Kanske är det annorlunda imorgon. Kanske.
November i A-moll.
En ny månad, en ny musikfestival. Redan innan första uppdateringen kommer så har jag i mitt huvud sett dem där. Jag har sett henne vacker i sitt rätta element. Nästan överjordisk. Jag har sett honom bredvid henne. Hand i hand. Jag har sett dem kyssas där alltmedan solen sakta checkar ut. När den första filmen kommer stålsätter jag mig. Utan vetskap om vad jag kommer att få se tar jag ett djupt andetag. Något av det färsta jag ser är en man utan hår och omedelbart blir det han Jag ser bara baksidan men det räcker för att min fantasi ska får fritt spelrum. Jag ser aldrig ansiktet men det är tillräckligt för att tankarna och bilderna ska komma. Jag minns Roskilde tidigare i somras. Samma kontext och liknande bilder. Jag ser hur de förenas där tätt ihop. Som om om låtarna är deras. En serenad för en komplett enhet. Deras. Utanför mitt fönster har Malmöfestivalen precis börjat men jag har redan stängt dörren till konserterna. Just nu saknar jag kraften. Modet finns inte Som tur är så är årets startfält tunt och pärlorna få. Jag skruvar upp stereon och försöker finna något annat. Ett lugn. Jag letar mig tillbaka till öarna. Försöker hitta andetagen alltmedan Way Out West fortsätter ett gäng mil norrut. Försöker hitta bilderna jag bjöds på där. Bilderna av henne och ingen annat. Rent och vackert. Filtrerat där när sommaren är som bäst.
En ny månad
Loop
Om drygt två veckor
Studentvecka! Jag undviker mina löprundor i parken. Vill inte utsätta mig för risken. Det är på veckan exakt ett år sedan sammanträffandet. Exakt ett år sedan jag såg dem där vid den studentpyntade Volvon. Ett år. Jag minns hur hans närvaro där färgade hela sommaren. Hur bilden av honom var ständigt närvarande under de där sommarmånaderna och semestern. Jag orkar inte utsätta mig för risken att återuppleva en sådan sommar till så jag pausar löprunderna en vecka. Bilder har dock varit ständigt närvarande. Studentfesten. Jag ser hyrda partytält uppsatta på gräsmattan i deras nya hus. Ja har hört skratten och sett hur människor dansat långt in i den tidiga sommarnatten. Studentmössor och visselpipor. Jag har sett allt det dör och jag har hört talen. Jag har sett hur han klingat i glaset och hållit det där Talet. Jag ser hur gästerna ömsom skrattar och omsöm blir rörda in i själen. Jag hör kommentarerna efteråt. Hur hon verkligen till slut har hittat rätt. Hur fantastiska de är tillsammans. Jag ser och hör allt det där i studentveckan. Men jag ser och minns även annat. Andra sammanhang. En skolavslutning och jag mötte upp dem vid lekplatsen vid stadsbiblioteket. Hon och hennes döttrar. En annan tid även om det känns som igår. Jag hängde med dem hem. Lösgodis och kortspel. En fredagskväll som för alltid kommer att vara gnistrande klar i mitt minne. Vin och musik när hennes döttrar gott och lagt sig. Två olika minnen och två sidor av spektrumet. En skolavslutning och en student. Allt strålar samman där i tanken. Bilder och minnen. Känslor och saknad.
Studentvecka
Så var då året slut. Nyårsafton. Det har utan tvekan varit det jobbigaste jag upplevt. Inte ens året då min farmor och min far gick bort kan möta sig med de gångna månaderna. 2023. Så många bilder och så många känslor. Tankar i en strid och oformbar ström. Ett överflöd. Allt kulminerar där på nyårsaftonen. Väntat men trots det omöjligt att förbereda sig på. Omöjligt att i förväg dra upp strategier och handlingsplaner. A recipe for survival. Allt jag kan göra är att möta den. Naken med mina känslor. Jag tänker på hur han fått mig att tycka så dåligt om mig själv. Allt på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare och som jag inte ens trodde var möjligt. Den där känslan av total underlägsenhet. Substanslös och genomskinlig. Jag försöker fly från den tanken. Jag laddar upp med filmerna jag brukar se där på nyårsaftonen. Favoriterna. De hjälper mig att fly en stund. Men när det närmar sig tolvslaget rullar sluttexterna på "Breakfast at Tiffanys" som jag i år valt som den sista. Och just då kommer bilderna. Jag tänker att de firar nyåret hemma hos dem. Kanske en kombinerad inflyttningsfest. Jag ser dem där. Jag ser hur deras kärlek återigen står i centrum. Tydlig och uppenbar. Prisad och briljant. Jag ser hennes vänner och döttrar. Jag ser sammanhanget. Det som nu är komplett och fullständigt. Jag ser allt där i brytpunkten mellan det gamla och nya och skriver några ord. En kort nyårshälsning. Orden får mig alltid att känna värma. Oavsett om det kommer ett svar eller ej så gör det något med mig. Kanske borde jag inte. Kanske borde jag bara lag ner mobilen. Men jag behöver den där värmen en kort stund efter året som gått. Behöver den innerligt. Så jag önskar henne ett Gott Nytt År. Och jag önskar det av hela mitt hjärta. Ärligt och innerligt.
Nyårsafton
When it rains it pours. Det är som att jag inte kan slappna av. Jag lägger all kraft på att inte vända på huvudet när någon går förbi
på gatan bredvid bordet vi sitter vid. AW. Jag försöker andas djupt. Slappna av. Men jag lyckas aldrig riktigt. Jag har varma minnen från restaurangen. Minnen jag vårdar ömt och som framkallar oerhörd värme. Men idag är det annorlunda. Det är som
att jag trängt mig på. Som att det är deras utrymme. Inkräktar på deras bord och kontext. Som att deras förälskelse sitter i väggarna. Kärleken. Jag spelar dock upp min föreställning. Mina gamla kollegor anar ingenting. De märker inte av de
höga vågorna i mitt huvud. Stormen. Jag ler och pratar men samtidigt är jag någon helt annan stans. Några timmar senare är jag hemma igen. Jag kan bocka av kvällen. Till sist somnar jag i soffan. Utmattad. Tömd. På väg till jobb nästa morgon tänker
jag på mötet i snabbköpet ett par dagar tidigare. Hur snabbt allt gick. En sekund som sätter i gång så mycket. Sedan händer det. Jag scrollar slött igenom mina sociala medier allt medan morgonen vaknar. Plötsligt ser jag att hon lagt ut annonsen på
hennes hus. Fullkomligt väntat men ändå. Något sätts i gång i mig. Jag tittar igenom bilderna på vad jag antar är hennes sista egna hem. Jag ser bord där de ätit tillsammans. Hur de njutit av varandras sällskap över helgfrukostar. Jag ser tamburen
där han hängt sin jacka och hon kysst honom så fort han kommit in genom dörren. Jag ser sängen där de fulla av lust älskat oräkneliga gånger. Jag ser också altanen. Plötsligt slungas jag tillbaka till sommaren 2020. Covidåret. Jag har flytt till Göteborg
då Grekland inte är ett alternativ. På väg ner till hotellfrukosten dagen efter min födelsedag får jag plötsligt en hälsning från henne. Överraskningen är total. Lika total som den värme hennes ord alltid genererat. Hon berättar han hon flyttat från
lägenheten. Vi pratar om att ta en öl på altanen så fort hon kommit på plats. Det blir aldrig några öl i solskenet, livet kom emellan. Men jag minns hur bra konversationen fick mig att må. Nu väntar andra äventyr för henne och hennes tjejer.
Kanske har de redan flyttat in hos honom, eller så letar de nytt. Letar efter en gemensam nystart. Nästa steg som förkunnar deras kärlek. Det där sista steget för henne som gör att hennes hjärta helt och hållet nu hittat hem. Hittat det hon sökt efter
de senaste åren. Jag ser hur de firar. Inflyttningsfest som sammanfaller med deras tvåårsfirande. Jag hör skratten och glädjen. Jag ser kyssarna och leenden. Jag ser hur de pyntar inför julen. Hur granen kläs och glöggen som sakta värms på spisen.
Det är nästan så att jag kan känna doften. Ingefära, nejlika och pomerans. Bilder av en stor nyårsfest de anordnar en vecka senare. Allt för att fira att de hittat hem. Bilderna kommer i en strid ström. Tusentals. Jag ser mannen jag sett bara ett
par dagar tidigare. Jag ser honom där vid hennes sida i deras nya hem. På deras nya äventyr.
Jag känner mig trött. Trött i kroppen. Trött i sinnet. Trött i själen. Och jag tänker på ett gammalt ordstäv och hur rätt de hittar ibland. When it rains it pours!
When it rains
AW om mindre än en vecka. Tisdag. Gamla arbetskollegor. Plötsligt får jag reda på att de bokat restaurangen som jag nu gjort till deras. Den på gatan jag sett henne på. Ångesten kommer som ett brev på posten. Den sköljer över mig. Våg efter våg. Hade det varit mina nära vänner hade jag hittat på ett svepskäl och bett dem välja någon annan. Men i detta sammanhang hade det bara verkat konstigt. Ibland får jag känslan av att något odefinierat är ute efter att sätta åt mig. Kanske har jag varit en despot och tyrann i ett tidigare liv och får nu betala. Karma. Jag vet redan nu att jag kommer ligga sömnlös natten innan. Att jag kommer sitta där på helspänn och undvika att titta på människor som går förbi. Människor som sitter vid borden. Eventualiteterna är för många. För nära. Det är lördag i tidig september och högsommarvärme. Kanske den sista sucken av sommaren innan hösten tar över. Planerna att sätta mig i parken med en bok och två kalla öl stryker jag. Så fort jag får meddelandet om tisdagen så tar det där andra överhanden. Rädslan. Fegheten som övermannat mig när tanken kring vad som kan möta mig där tar över. Jag ser dem där på en filt i skuggan. En sen lunch och en kyld flaska vitt. Jag ser hur hon ligger med sitt huvud på hans lår. Jag ser allt det där på grund av ett meddelande om en stundande AW. Jag ser allt det där då sommaren gör ett sista besök. Plötsligt är jag tacksam för hösten som ska komma. Mörkret som ger skydd. Vädret som gör att människor stannar hemma. Så låt hösten komma. Jag står med armarna öppna och är redo. Redo att omfamna den. Välkommen.
Välkommen
Sannolikhetskalkyler
Andra måndagen på jobb. Semestern känns redan distanserad. Tydligt och resolut förpassad till dåtid. Insikten som kom för drygt en vecka sedan har varit väldigt närvarande den senaste tiden. Den har dykt upp med all sin klarhet när jag varit ut och sprungit eller bara haft ärende på stan. Destillerad och kompakt. Ett brus som hela tiden legat där i bakgrunden och dränerat mig. Dock med ett kort avbrott. Plötsligt bjuder en av hennes vänner in mig till deras gemensamma femtioårsfest. En person som genom åren har blivit en vän till mig också. En person jag uppskattar oerhört. Inbjudan värmer i mitt bröst och för en stund tystnar det där andra. Det är som att jag kastas tillbaka till en annan tid. Ett eko som strömmar genom mig. Vackert och saknat. Jag minns den fyrtioårsfest de hade tillsammans. Jag minns det som att det var förra veckan, detaljer som inte blekts på tio år. Eviga konstverk i mitt huvud. Knivskarpa. Bilder av skratt, glädje och värme. Ett vackert sammanhang. Men jag kommer inte att gå denna gång. Kan inte. Och det är nog bäst så. Hans närvaro där hade fått mig att känna mig så oerhört liten. Jag hade krympt och mina mindervärdeskomplex hade tagit över. Jag hade inte kunnat tänka på annat än dem där sida vid sida. Hon och han. Leenden och kyssar tätt intill på ett dansgolv. Bilder och verklighet i en perfekt storm. Trots det rör den där inbjudan mig. Den hittar sin väg till hjärtat. Och för en stund bleknar insikten och jag förflyttas tillbaka till den där kvällen för tio år sedan. En annan lokal och en annan tid. Jag stannar där en stund, jag stannar så länge jag kan. Stannar där i värmen, trygg i ekot av det förflutna.
Eviga konstverk
Trots mina farhågor infinner sig lugnet. Så snart dofterna och ljuden återigen ger sig till känna finner jag det där jag alltid finner. Känslan. Ron. Jag är tillbaka bland öarna. Grekland. Oron att skulle påverka upplevelsen som jag har ett sådant behov av visar sig ha varit fullständigt onödig. Det är som om effekterna av sammanträffandet ett par veckor tidigare filtreras. Som om den blotta närvaror här fungera som ett raster genom vilket endast vissa bilder tar sig igenom. Vissa känslor. Plötsligt ser jag inte honom där vid den silvriga Volvon. Trots att jag vet att han finns där är det som att är han som plötsligt blir transparent istället för jag. Det är istället bilden av henne som dominerar när jag villigt låter mig övermannas av den grekiska kontexten. Det är bara hon. Det vackra. Det jag fortfarande efter alla år omöjligt kan sätta ord på. Det som får mig hjärta att rusa. Det är som att omgivningen och intrycken jag får där första dagen får mitt medvetande att fokusera på allt det där som gör gott istället för det som frambringar allt det andra. Den första kvällen tänker jag även på midsommaren. Hälsningar som blev hängande i luften. Av de tretton midsommarhälsningar som jag skickade är hon den enda som inte svarade. Kanske glömde hon eller så var det ett aktivt val. Kanske såg hon mig trots allt den där eftermiddagen den 5:e juli och påmindes om de gångna åren, påmindes om mig. Kanske var det anledningen. Det spelar ingen roll om hon glömde eller tog ett aktivt beslut jag förstår henne fullkomligen. De gångna veckorna har jag brottats med skammen som som sköljer över mig varje gång jag övermannas av minnena av mitt beteende genom åren. Vissa dager har jag inte klarat av att möta min blick i spegeln på morgonen. Inte mäktat med det som väntar där i den reflekterande glasrutan. Skam och ånger. Anklagelser och sorg. Men den första kvällen på resan lyckas jag med bedriften att för en stund välja bort det där. Jag vet att förmågan är kortvarig men håller fast vid den så länge jag kan och fokuserar på det vackra och allt det som det vackra gör med mig. Jag ser havet ligga stilla i den avtagande kvällssolen, ser pinjeträden stå gröna och blixtstilla, lyssnar på cikador berusade av sommarkvällen och jag ser henne där i hennes blåvita sommarklänning. Jag ser allt det som är vackert och omfamnar det. Vad annat finns det att göra.
Onödig oro
Ibland dyker de bara upp där oannonserade. Bilder från det gångna. Vackra ekon. Oförberedd står jag plötsligt där och ser henne i kvällsljuset just när solen går ner över sundet. Jag ser henne på andra sidan av ett litet bord på en uteservering. Jag ser leendet. Ögonen. Bilder av henne som är beständiga i mig. Minnenas gömställen i tiden. Gömställen som ibland överrumplar mig och som jag andra gånger tar min tillflykt till. Inspiration och energi. Allt finns där i det vackra och det fångar mig alltid. Slår omkull mig och omfamnar mig. Det vackra förtrollar mig alltid fullständigt. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Så när bilderna kommer på söndagen samtidigt som sommaren gör sitt första gästspel utanför fönstret sätter jag mig i soffan och bara tar emot. Jag låter mig berusas av energin och inspirationen hon framkallar. Egentligen bara en minnesbild av något som ligger där i mitt medvetande men samtidigt så mycket mer. Så mycket större.
Minnenas gömställen i...
Urkraft
Sista dagen är jag alltid lite modfälld. Julen avverkad och kvar väntar den vanliga kontexten. Väggar som känns igen och ett allt som är så bekant. Normaliteten. Men inte riktigt ännu. En sista kväll. De sista minuterna, timmarna och dagen är som alltid helig. Jag vårdar distansen, vårdar avståndet. Värdar känslan i att befinna mig någon annanstans, i en annan värld. Ett försök till en annan verklighet även om det bara är inbillning. Jag tar en öl på ett ställe jag besökt förut, ett ställe som jag brukar avsluta Prag på. Inget speciellt. Men vissa ställen hittar hem. Här känner jag mig inte obskyr och uttittad bara för att jag sitter själv vid ett bord. I singular. Jag känner mig inte betraktad och analyserad. Det faktum att servitrisen frågar om jag vill ha en öl till trots att folkvimlet är påtagligt och att de antagligen hade gjort en större vinst med några andra vid bordet är ändå något som hittar hem i mig. Ingen jakt på att fylla bord och maximera kvitton. Som att det finns ett annat grundläggande värde. Ett hjärta och en själ. Jag känner ingen stress att jag måste avsluta min öl i världsmästartempo och jag beställer in en ny när hon frågar. På bordet står kameran och min anteckningsbok. Som alltid ger de mig en känsla av trygghet och ett underligt berättigande. Jag finner tryggheten där i det sammanhanget. Det är något med den där frånkopplingen. Frånkopplingen från vardag och mönster. Frånkopplingen och tryggheten i mina attiraljer och följeslagare. Anteckningsboken och kameran. Storhelgen är halvvägs men julen är ändå den som är svårast. Den som är mest total. Nyårsaftonen är enklare även om bilderna som dyker upp är mer explicita och får hanteras hemma. Tydliga bilder av hur deras läppar möts vid tolvslaget. Skratt och champagne. Kärlek, förälskelse och känslan av att stå utanför och titta in. Spelplanen och verktygen är ändå tydliga när det gäller just den högtiden. Allt det där ligger dock några dagar bort så jag skakar det snabbt av mig. Istället känner jag känslan av det kalla glaset öl mot min hand. Känslan av skummet när jag tar den första klunken. Jag stannar i det en stund. Stannar i känslan av att inte ha brått. Känslan av att vara i ett sammanhang där det är ok att andas. Ett sammanhang där jag kan sitta själv vid ett bord med bara några timmar kvar av det sista dygnet. Julen är över och nyåret väntar, men där och då låter jag den ligga på vänt. Jag tar istället in sorlet och rörelsen runt om mig. Tar in och tar emot. I singular. Där på ett ställe med hjärta och själ. Även om det bara är inbillning.