Småfull och rätt lycklig!

When it rains it pours. Det är som att jag inte kan slappna av. Jag lägger all kraft på att inte vända på huvudet när någon går förbi på gatan bredvid bordet vi sitter vid. AW. Jag försöker andas djupt. Slappna av. Men jag lyckas aldrig riktigt. Jag har varma minnen från restaurangen. Minnen jag vårdar ömt och som framkallar oerhörd värme. Men idag är det annorlunda. Det är som att jag trängt mig på. Som att det är deras utrymme. Inkräktar på deras bord och kontext. Som att deras förälskelse sitter i väggarna. Kärleken.  Jag spelar dock upp min föreställning. Mina gamla kollegor anar ingenting. De märker inte av de höga vågorna i mitt huvud. Stormen. Jag ler och pratar men samtidigt är jag någon helt annan stans. Några timmar senare är jag hemma igen. Jag kan bocka av kvällen. Till sist somnar jag i soffan. Utmattad. Tömd. På väg till jobb nästa morgon tänker jag på mötet i snabbköpet ett par dagar tidigare. Hur snabbt allt gick. En sekund som sätter i gång så mycket. Sedan händer det. Jag scrollar slött igenom mina sociala medier allt medan morgonen vaknar. Plötsligt ser jag att hon lagt ut annonsen på hennes hus. Fullkomligt väntat men ändå. Något sätts i gång i mig. Jag tittar igenom bilderna på vad jag antar är hennes sista egna hem. Jag ser bord där de ätit tillsammans. Hur de njutit av varandras sällskap över helgfrukostar. Jag ser tamburen där han hängt sin jacka och hon kysst honom så fort han kommit in genom dörren. Jag ser sängen där de fulla av lust älskat oräkneliga gånger. Jag ser också altanen. Plötsligt slungas jag tillbaka till sommaren 2020. Covidåret. Jag har flytt till Göteborg då Grekland inte är ett alternativ. På väg ner till hotellfrukosten dagen efter min födelsedag får jag plötsligt en hälsning från henne. Överraskningen är total. Lika total som den värme hennes ord alltid genererat. Hon berättar han hon flyttat från lägenheten. Vi pratar om att ta en öl på altanen så fort hon kommit på plats. Det blir aldrig några öl i solskenet, livet kom emellan. Men jag minns hur bra konversationen fick mig att må. Nu väntar andra äventyr för henne och hennes tjejer. Kanske har de redan flyttat in hos honom, eller så letar de nytt. Letar efter en gemensam nystart. Nästa steg som förkunnar deras kärlek. Det där sista steget för henne som gör att hennes hjärta helt och hållet nu hittat hem. Hittat det hon sökt efter de senaste åren. Jag ser hur de firar. Inflyttningsfest som sammanfaller med deras tvåårsfirande. Jag hör skratten och glädjen. Jag ser kyssarna och leenden. Jag ser hur de pyntar inför julen. Hur granen kläs och glöggen som sakta värms på spisen. Det är nästan så att jag kan känna doften. Ingefära, nejlika och pomerans. Bilder av en stor nyårsfest de anordnar en vecka senare. Allt för att fira att de hittat hem. Bilderna kommer i en strid ström. Tusentals. Jag ser mannen jag sett bara ett par dagar tidigare. Jag ser honom där vid hennes sida i deras nya hem. På deras nya äventyr.

Jag känner mig trött. Trött i kroppen. Trött i sinnet. Trött i själen. Och jag tänker på ett gammalt ordstäv och hur rätt de hittar ibland. When it rains it pours!