I tysthet
Veckan hon fyller år blir ändå en paus. Några ord i en gratulation och ett svar. Ibland behövs inte mer. Även om orden är knappa, som i en konversation mellan två människor som en gång kände varandra, så finns där ändå något. Något som färgar veckan och gör den vacker. Jag har alltid varit oerhört tacksam för att hon aldrig varit den som känner ett behov av att uppdatera sociala medier med händelser ur sitt liv. Att hon aldrig varit en av dem som nästan tvångsmässigt känner ett behov av att trycka ner sina perfekta liv i halsen på de som inte önskar annat än de liv som de matas med. Bilder från födelsedagsfiranden och fester, från stilla hemmakvällar, konserter och resor. I tysthet tackar jag henne för det och i tysthet tackar jag henne för en vecka som ändå skänkt mig något. Hennes vecka. Samtidigt känner jag hur vinden börjar vända. Jul och nyårshelgen närmar sig med stormsteg. Slutet på ett år. Och med den känner jag redan hur han står där utanför dörren, redo att knacka på. Redo att med sin blotta närvaro i tanken framkalla de där känslorna av otillräcklighet som han är en mästare på. Känslan av att inte ha det som krävs. Tankar och bilder. Men jag ska göra mitt bästa för att springa i från allt det där. Jag ska göra mig bästa och förlitar mig på flyktens varma famn. Prag väntar ju som alltid där med sina öppna armar, med sin omfamning av tröst. En stund av vila.