Småfull och rätt lycklig!

Jag är inget vidare på att måla och kommer aldrig att blir någon riktig musiker. Visst, jag är en hyfsad hobbyfotograf men det stannar där, precis som jag aldrig kommer att skriva den där kioskvältaren. Men det gör inget.  Vissa kanske tycker att det är lite löjligt att jag vid snart fyrtio år fyllda fortfarande håller på med allt det där, jag är ju ingen konstnär. Men det bryr jag mig inte om. För mig fyller allt det där ändå en funktion. En mening. Att få utlopp och konstruktivt generera något från allt det hon fyller mig med betraktar jag som något fint. Jag skulle till och med gå så långt att säga att det får mig att känna mig lite speciell. I en tid då jag på många sätt och ofta känner besvikelse över mina egenskaper och den jag är så blir det något som jag kan hålla fast vid. När hopplösheten spunnen ur känslan av att inte räcka till sköljer över mig så ger det mig ett skydd mot vätan. En regnrock. Jag tror att det ger mig förmågan att kunna hantera skeendet. Utan det så hade jag kanske gått under av det obesvarade. Utan det så hade denna fantastiska människa och hennes påverkan på mig kanske varit för mycket att hantera. Det vackra för stort och för svårtolkat. Så jag känner ett släktskap med det kreativa. Måhända ett långväga och svagt sådant men ändå finns det där. Jag kan känna känslorna som for genom de stora och tankarna som fyllde deras sinnen. Jag kan se svaga återspeglingar av synerna de såg. Ni kanske tycker att det låter pretentiöst, men det är det på inga sätt. Jag tror att det finns i oss alla. Jag utger mig inte för att vara någon utan jag erkänner bara att jag känner, att det finns i mig. Jag bugar för det mäktiga i dess påverkan. Det är allt. Så jag bryr mig inte om det faktum att någon kanske tycker att det är löjligt. Jag bryr mig inte om att det finns människor som kanske anser att det vid min ålder bara är barnsligt att lägga ner tid på att skriva låtar, författa poesi eller att står där vid staffliet en fredagsnatt småberusad av vin. Jag bryr mig inte om detta. För mig är det inte ett uttryck för andra att beskåda och bedöma utan ett hjälpmedel endast ämnat för mig. Det är inte menat som ett underlag utifrån vilket andra kan betygsätta den jag är utan ett sätt för mig att hantera det som är jag. Det är allt. Varken mer eller mindre. Känslor som dessa förtjänar ett uttryck. Det vackra i dem är inte skapta för att grävas ner i ens inre, dess förtrollande uppenbarelse är inte gjort för att stängas in där i djupet av våra hjärtan. Det är därför tavlan och fotografierna hänger där på mina väggar. Det är därför jag sitter där med gitarren och sjunger för mig själv. För jag vet ju vad tonerna betyder för mig. Jag vet ju vad penseldragen och den naiva poesin är sprungna ur. Allt är bara en sång från mitt eget hjärta. Den mest ärliga av alla. Det bor en konstnär i oss alla.

Lev och älska!

Daniel