Småfull och rätt lycklig!

När jag sitter på bussen hem infinner sig en lättnad. En lättnad för att den är över för i år, Julaftonen. ”One down, one to go”, tänker jag tyst för mig själv. Ja, den där aftonen. Min farmor ligger och vilar när jag kommer, hon ser trött ut. Liten men ändå fortfarande hon på något sätt. Hon har inga problem med talet denna gång, vilket dämpar min oro något. Vid julbordet äter hon mer än jag förväntat, vilket också känns bra. Annat är det med min far. Någon enstaka sill, två köttbullar och en skiva skinka. Det känns mest som en ursäkt för att han ska få snaps. Min farbror försöker hålla ihop kvällen, men det ligger ändå något dovt över allt. Som en mantel av det outtalade. Jag försöker hjälpa till men disken är det enda han tillåter. Under Kalle fixar han äggtoddy och det känns som det är viktigt för honom att jag tittar på de tecknade serierna som jag gjort varje år. Jag och min far. Som att det ger min farbror en känsla av normalitet. Stadga. Och ska jag vara ärlig så känner jag likadant. De där serierna ger mig ändå en inblick i det som en gång var, en tid då jag faktiskt uppskattade julen. Vi säger inte så mycket, min far och jag. Vi sitter där med vars en äggtoddy och lyssnar till de välkända replikerna från karaktärer oförändrade av åren. Vi tar en paus. Jag har tagit med en flaska portvin till min farmor och vid gröten häller jag upp ett litet glas till henne. Det följs av ett till och hon säger som hon brukar efter lite vin, att hon känner sig lite snurrig och att hon inte fryser längre. Vi skrattar lite åt det vid bordet för hon låter glad när hon säger det. Lite senare går hon och lägger sig och jag kan inte hjälpa att tänka att det kanske är hennes sista jul. För ett par veckor sedan trodde jag inte att hon skulle få uppleva denna ens så jag finner lite glädje i det. Jag hittar det vackra i det att hon fått en till. En till julafton där i det lilla huset på Strandvägen. I det där huset där jag upplevt nästan alla av mina 42 julaftnar. Till sist tar dock kvällen slut och jag sitter är på bussen hem med lättnaden som känsla. Jag framkallar ytterligare känslor som verkar lugnande på mig. Jag tänker på henne. Hon som ensam framkallar allt det som strömmat genom mig de senaste åren. Trots att vi inte setts på ett tag framkallar blotta tanken som alltid en ro. Värme med en glöd så beständig att jag blir mållös. Min önskan att just hennes och hennes småtjejers jul fortfarande är allt det där som en jul ska vara, är väldig. Att deras afton är fylld av värmen, glädjen och kärleken. Just det är min enda önskan när bussen så sakta tar mig hemåt med julaftonsmörkret där utanför. Min enda på listan, allt medan timmen vandrar mot juldagen.