
Sleep

I´ll be the one you w...
21 dagar! Ja egentligen är det bara 20 då båten lämnar kaj i tidigt mörker imorgon. Men ändå avrundat tre veckor. Jag beger mig ner på stranden trots att visarna på klockan inte vandrat så långt ännu. Jag är ensam. Sakta går jag i vattenbrynet med det Egeiska havet nästan spegelblankt bredvid mig. Vinden som tvingat vattnet till rörelse de senaste dagarna är bara ett minne. Som om den vet. Som om den vill ge mig ett andrum, tid till reflektion. Tid till eftertanke. Och jag bugar och tar tacksamt emot. Jag känner den fina sanden under mina fötter. Små slipade korn, oändliga till antalet. Hur de fyller utrymmet mellan mina tår. Ju mer jag känner efter ju saktare går jag, som att jag inte vill att känslan ska försvinna. Jag spelar in. Ett mycket stilla vågskvalp frälser mina ögon och öron. En glittrande, knappt märkbar rörelse som jag försöker vara ett med. Jag låter allt annat sköljas bort och knyter ihop resan och nuet inom mig. För en stund finns inget som väntar. Den oskrivna framtiden är lika osynlig som de bokstäver den ännu inte skrivits med. Osynligt bläck. Bara just nu. Jag tar ett par djupa andetag, doftar och inkluderar alla element. Jag låter dem gifta sig med mina sinnen. En frälsning av stundens symbios.
Ett antal timmar senare hittar jag en jazz- och bluesbar inne i den gamla delen av stan. Malplacerat kan det kanske tyckas, men på något sätt tycker jag ändå att det känns rätt. Det är nästan som om den drar i mig så jag kan inte annat än att sätta mig där i gränden. Gula paraplyer som hänger i luften.TIll synes svävande. Enligt regelboken hade en genuin bouzouki-restaurang varit sättet att avsluta resan, men den där boken slängde jag för längesedan. Förkolnad ligger resterna av den vid mina fötter. Tillintetgjord och bortglömd. Så jag går på känsla, och för en gångs skull är det riskfritt. Jag beställer in en Long island iced tea vilken senare kommer att följas av en Mojito och tänker på det där som Bukowski skrev om att han aldrig redigerade sina dikter. Som om det förstörde själva syftet med dem. Så medan berusningen börjar göra sig påmind skriver jag ett par ord. Oredigerat. Ett par ord för resan och för upplevelser. Ord för betraktelser och tankar, för känslor, sinnen och kärlek. Jag skriver ett par ord för kvällen och endast den. Den tjugonde dagen. Lev och älska!
Om så bara för en stund
Om än bara för någon minut
Så något
En stund av befrielse
Rast och vila
Även för mig
Ren och pur
Andrum
Som inget annat
Som om jag var något
Eller i alla fall någon
Just i stunden
Just i denna stunden
En tillfällig pånyttfödelse
Ett nytt jag för nuet
Jag ropar
Tyst ylar jag mot den stjärnklara kvällen
Berusad sträcker jag min röst
Till bristningsgränsen
Falskt och i fel tonart
Men ändå själsligt
Äkta och avskalat
Som om ljusen ovanför förstår
Som om de talar mitt språk
Mitt egna oöversatta
Komplext och simpelt
Allt på en och samma gång
En jäkla röra
Men otvivelaktigt min
Otvivelaktigt jag
Den tjugonde dagen
Hon kan vara i min farmors ålder och påminner lite om henne. Varje kväll runt klockan sex kommer hon ut och sätter sig på balkongen på andra sidan gränden där jag bor. Hennes byxor är lite för korta. Röda. Hon har en vit tröja med en grön sjal runt axlarna. Som om hon fryser i den drygt trettiogradiga värmen. Vita strumpor sitter tätt mot hennes smala och ostadiga ben. Som alltid sätter hon sig försiktigt på en stol och låter benen vila mot en nedre tvärslå på balkongräcket. Det enda hon gör är att betrakta. Hon tittar på människorna som går förbi nere på gatan. Intar. Studerar de som sitter på caféet som säljer våfflor. Hon har säkert vant sig vid doften som slår mig varje gång jag jag öppnar balkongdörren. Den söta och nygräddade. Det enda hon gör är att studera. Ett gäng unga killar på väg hem från stranden skrattar och studsar en boll mot asfalten. Hon tittar på dem, men inte dömande på något sätt. Nyfiket iakttar hon bara. Vem vet vad som rör sig i hennes huvud Vad tänker hon på? Vilka bilder är det som livfullt intar hennes scen? Kanske tänker hon på då hon själv gick där nere. På väg hem från stranden. En ungdom. Skrattandes. Kanske minns hon. Hennes örhängen glittrar till i den fallande solen och jag ler. Jag ler åt det faktum att hon faktiskt satt på sig sina örhängen. De som hon alltid har. Som att det är viktigt för henne. Jag tycker det är fint. Hela scenen rör mig på ett sätt som jag har svårt att sätta mitt finger på. Jag lägger band på mig själv då jag skulle vilja plocka upp kameran och försöka fånga henne på ett fotografi. Bara ett enda i smyg. I svart och vitt med det där sidoljuset som gör henne lite drömmande. Men jag känner att jag hade inkräktat. På något sätt är det hennes stund. Den här timmen då eftermiddagen övergår till tidig kväll. Tiden då solen skiftar nyans och himlen slår den följe i palettfloran. Just då när vinden avtar och dofterna blir klarare. Just den stunden är hennes. Fri bland tankar och minnen.
Örhängen

Fyllskalle
Någonstans där bland träden
Korta och susandes
En närvaro
Tydlig
En doft av det som växer
Stillhet
Dolt men kraftfullt
Timjan, pinje och anis
Det finns där
Precis som allt annat
Ljud som psalmer
Så, uppfylld tänker jag
Framkallar bilder
Paradislika och drömmande
Jag är där
som någon
Kanske till och med just Den
Ja där i det drömmande
Där som ingenting är omöjligt
Inte ens det som nekats
Just där står jag
Bland susande träd
Jag växer
Till en gestalt som är
Till just den som är någon
Just den som annars gäckar
Den jag ser i skuggor
Jag blir honom
i plötsligt ljus och klarhet
han som är hennes
Där bland träden
Det är nästan exakt två år sedan. Två år sedan jag tog beslutet att berätta för henne. Jag kommer ihåg stranden i detalj. Nästan varje korn av sand kan jag återge. Textur, form och färg. Allt finns där lagrat. Hur vinden svalkande då den drog in från havet. Färgen på vattnet som sakta övertygade mig alltmer. Azurblått. Den, på ett sätt skönt svidande smärta som infann sig när samma vatten letade sig in i mina ögon då jag begravde hela min kropp i det. En smekande mantel som gav en känsla av närvaro. Ja, frid rentutav. Ett sommarprat som minut efter minut fick den där vågskålen att alltmer tippa över. Det som ingöt modet i mina ådror. Gav mig styrkan. Två år sedan. Två år av mitt liv men också två år av liv. Det som visade allt det där som är möjligt i mig själv. Vad jag är kapabel till att känna. Det som strålar genom min kropp. Känslor och färger. En upplevelse aldrig tidigare upplevd. Allt det som hände när jag vågade glänta och till slut till och med öppna dörren. Jag sitter på en liknande strand på en ö inte så långt ifrån den som jag befann mig på för två år sedan. Kanske är det till och med den jag ser där i fjärran. Bortom windsurfare, segelbåtar och badande människor. Bortom paret som spelar strandtennis i vattenbrynet. Bortom den danska kvinna som leker i sanden med sitt barnbarn. Sandslott. Bortom de vita gässen som kröner vågorna. Ja, just där ligger kanske den där stranden. Stranden som födde allt det där. Stranden på Ön. Ön som gav liv.
Lev och älska!
Daniel
Ön som gav liv
Sista natten på ännu en ö. Ännu en plats som jag förälskat mig i. Kommer det alltid att bli resultatet av nya resmål? Den där förälskelsen. Kommer de alltid att hitta rätt, eller är det bara en flykt? Blir det min ständiga last, min konsekventa yttring? Frågor som ringer högljutt. Som alltid infinner sig en viss sorg. Känslan av att kanske aldrig komma hit igen. Sista vyerna och allt det där. Det blir så verkligt för en stund. Jag tänker på den kyrka vars vita vägg jag lutat mig mot och försökt skriva en prolog till mina dikter. Ett par dagar där i skuggan. Vatten, lokal paj från bageriet på hörnan och kanske en öl eller två. Samma katt som gjort mig sällskap. En kompanjon i svart päls. En parantes i livet kanske men ändå viktig. Viktig för mig i alla fall. I just detta nu. Kvällen då jag förvirrar mig fullständigt och går vilse bara för att hitta så existentiellt rätt för en stund. Ett par minuter av själslig berusning. Den till synes evinnerliga stigningen upp till kyrkan Panagia, svett som återbetalar sig med råge. Ännu en vy. Hur jag trots att jag inte är troende tänder två ljus i en annan mycket mindre kyrka precis vid torget. Två ljus för att jag skänker dem mina tankar. Ett ljus för min förvirrade far och ett för hennes välgång i livet, en låga för hennes lycka. Den sista måltiden blir vid det där lilla torget. Ett bra avslut. Ett sista tack. I smyg skålar jag med vinet i mitt glas. En skål för ön, för vyerna och tankarna, för ljus som brinner i mörkret, för natt under klara stjärnor och skön musik, för bilder mot en sval kyrkvägg, för min far, för det hon gör med mig, för brisen som gör mitt strosande i gränder uthärdligt. En skål för allt det där. En skål för flykten och resmål. I salute you!
Lev och älska!
Daniel
I salute you!

The Last Stanchion Go...

Jag går vilse. Jag vet inte när jag svängt höger då jag borde gått rakt fram, eller tvärtom. Men det är det här jag gillar. Planlöst vandra omkring samtidigt som solen sakta vandrar neråt. Som den tar sina sista steg. Jag vill bara gå omkring och samla intryck. Insupa. Jo jag gillar verkligen det där. Att inte riktigt veta var jag jag är på väg utan bara låta mina steg styra riktningen. Omgivningens vals. Otydlig och inga svar. Kartlös. Det är nästan som om jag hela tiden hoppats på att jag ska gå vilse. Omedvetet. Vinden letar sig in i gränderna bland små vita hus som blir allt glesare. Alltmer sporadiska. Min kortärmade skjorta fladdrar i byarna och jag kan känna vinden mot min nakna hud därunder. Nästan en viskande smekning. Lugnande och upphetsande på en och samma gång. Nyfiket funderar jag på vad som väntar bakom nästa krök. Ljuden från tavernorna i byn blir alltmer avlägsna och byts ut det försiktiga knastret av betande getter. Sången av vinden i de glesa och knotiga träden. Ljudet av mina egna steg mot den asfalterade väg som övergått i grus. Cikador. Sedan plötsligt. Uppvaknandet. En vy som jag hade kunnat dö för. Bara där för mig och ingen annan. Ensam står jag och nästan kippar efter andan. Som om det var menat. Förutbestämt att jag skulle ta det där felaktiga vägvalet som blev det fullständigt rätta. Så nära att ge upp och vända om men då precis i det ögonblicket. Förtrollning. Jag hoppar upp på en vitmålad mur som skiljer vägen från ett mäktigt stup ner mot havet. Jag sitter handfallen och stum. Oförmögen till annat än att betrakta. Förlamad i alla andra sinnen än de som spelar någon roll. De som registrerar allt det som som bjuds mig i just detta nu. Det är nästan så att jag kan känna hur jag övermannas av en övermänsklig ro. Ett lugn. Så jag sitter där. Jag vet inte hur länge. Tiden har slutat att spela någon roll. Funktionslös. Som om allt bara stannat upp för mig. Solen har gått ner för en stund sedan och färgerna är ofantliga. När jag så sakta återfår makten över mina egna sinnen plockar jag upp två öl och en halväten tonfiskbaguette ur min ryggsäck. Jag sitter där och har resans bästa måltid. Odiskutabelt. Inga stolar och bord med med rutiga dukar. Inga bestick och små karaffer med vin. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Det är en måltid för kungar och drottningar. Sammanhang och kontext. En krydda så svår att överträffa. ikväll smakar det som inget annat.
Lev och älska!
Daniel
Att gå vilse
Jag ligger där och bl...
Det känns lite som om jag tog i när jag bokade tre veckor. Så brukar jag i och för sig känna det såhär i den början av en resa, men denna gång vet jag inte. Den lilla båten slängs mellan vågorna. Jag har aldrig tidigare varit med om en liknande sjögång. Inte som denna. Utlämnad. Vi är bara en handfull som inte behövt använda oss av de små vita påsar som besättningen delar ut. En strid ström. I skytteltrafik springer de mellan turister och öbor. Efterfrågan verkar överträffa utbudet. Mot all förmodan lyckas jag dock slumra till. I drömmen lutar hon sitt huvud mot min axel. Stilla och i ro finns hon där bredvid mig. En total kontrast till det rådande. När jag vaknar kan jag för en hundradels sekund känna tyngden av hennes huvud där. I vila. I den där bråkdelen är det nästan verkligt. Nästan som OM. Med glädje låter jag mig luras. Förvirringen sker i vacker samklang med hjärtat. Som alltid. Båten skakar till då den möts av en mäktig våg. Kaskader av vatten. Breda spår av tårar längs glasskivan som skiljer mig från det vilda därutanför. Skådespelet. Urkraften. Jag vill inte säga att jag är rädd men respekten jag hyser är oerhörd. Det är tveklöst. Och jo, nog finns rädslan där också, men jag låtsas inte om den. Jag söker mig tillbaka till skymningslandet som jag upplevt precis, men en ännu större våg slår in i sidan och jag inser det omöjliga i att somna om. Omskakad låter jag inte rädslan sätta sig i mig utan letar efter den där förvirringen, den med hjärtat i samklang.
Lev och älska!
I början av
Hon bär sommarkvällen
ensam på sina axlar
Fjäderlätt för hon den framåt
Som i en dans
Hon är stark i det vackra
så oerhört stark
I tanken är det hon
I drömmen likaså
Så jag sluter mina ögon
såsom jag gjort tusen gånger
Ja, oftare än så
Jag möter det där
och låter mig ledas
Förälskelsens omslutning
Så klar
Så tydligt
Så onåbar, men ändå där
Som ett bevis på allt det som brinner
ett faktum av det som ger livet dess färg
Njutning
om så bara som en dröm
Åtrå
om än ensam men unik
Hon bär sommarkvällen
ensam på sina axlar
Och det är allt jag ser
I tanken är det hon
Sista arbetsdagen innan semestern. Det är alltid en liten frihetskänsla som infinner sig. Orörd mark. Inte som sommarlovet en gång var men ändå en gnutta av det där. En knappt märkbar doft av barndom. På kvällen firar jag lite. Jag öppnar en flaska Chablis och panerar några spättfiléer. En kombo som tillsammans med smörslungad broccoli och timjanstekt potatis får utgöra festmåltiden. Vidden av mitt firande. Inte Blå Hallen men ändå. Trots frihetskänslan och glädjen så finns dock oron för sommaren där fortfarande. Det erkänner jag. Den där oron som legat och grott i mig ett tag. Knappt märkbar men ändå där. Gömd. Jag kan inte se den men jag är medveten om den. Gäckande. Som om någonting väntar där bakom hörnet. Höljd i tanken om de stundande semesterveckorna. Dold. En vän skickar ett sms och önskar mig en skön semester och jag svarar. Försöker finna mig i det och skaka av mig den där andra känslan. Ignorant försöker jag bara vara i kvällen. Den där första innan semestern tar vid. Men jag lyckas inte helt. Jag är fortfarande medveten om det andra. Undermedveten. Det där som de kommande veckorna kanske kommer att berätta. Storyn som kanske stundar. Men jag försöker blunda och vara i den där gnuttan av sommarlov.