Kalendermässsigt är sommaren snart över. Augusti skälver i sina sista dödsryckningar. Jag blickar tillbaka på en oväntat känslomässig sommar. Turbulent. Både med och utan svar. Juni kom och gick med en midsommar som alltid surrar. En födelsedag som påverkade mig mer än någonsin tidigare. Hur sedan Grekland återigen hittade jämnvikten i mig. Hemkomsten och uppenbarelsen att hon kanske träffat någon ny och att det var det som framkallat känslan av att något plötsligt var annorlunda. Hur jag drunknade i det. En ny måttstock som gör mig liten. Önskeläget att vara någon annan. Jag springer min vanliga runda och springer förbi stället där vi en gång satt i kvällssolen med smörrebröd och vin. Jag ser henne där så våldsamt vacker. Ser den där skönheten som slår omkull mig fullständigt. Essensen av allt det som spelar någon roll. Hundra meter senare är det plötsligt inte jag som sitter bredvid henne där på bilden i mitt huvud. Plötsligt är det han. Den som lockar fram den fullständiga känslan i henne. Den fullständiga förälskelsen målas upp i rena penseldrag. Jag ser dem sitta där. Jag ser dem vandra hand i hand i parken vi en gång satt. Jag ser framtida sammanträffanden. Hur jag på mina rundor plötsligt springer på dem där, förälskade och vackra. Vi hälsar och han suddar ut mig fullständigt. Jag ökar takten på mina steg och känner blodsmaken i munnen. Men hur snabbt jag än springer så lyckas jag inte springa från den där bilden. Den finns där. Den ligger där i medvetandet alltmedan augusti räknar ner sina sista dagar och timmar. Bilden av att något är annorlunda. Av en någon som är hennes. Fullständigt och totalt. Sommaren stängs och hösten ligger skrämmande oskriven.
Imorgon kväll spelar han sin tredje konsert på Ullevi och på lördag sin fjärde. De har funnits där i mitt huvud i en vecka nu. Konserterna. Tankar om nutid har blandats med dåtid. Jag minns en kväll, det är längesedan nu. Morrissey i Lund. Det är höst och 2014. Vi är några som är hemma hos henne innan vi beger oss till konserten. Öl och plockmat. Det är en av de där kvällarna jag minns med enorm värme. Men den innehåller också en kort sekvens där det kändes som om jag upphörde att existera. Som om jag plötsligt sjönk ihop till ingenting. Några veckor tidigare har det kommit ut en bok med fotografier på Håkan på Ullevi. Att hon har köpt den är ingen överraskning och hon har varit på konserten som visas på sidorna i "Håkan på Ullevi". Plötsligt hör jag henne prata med en gemensam vän om ett specifikt fotografi. Hon pekar på en av sidorna och säger hans namn. Namnet på den kille som hon var med då. Hon pekar på honom och berättar att det är han på bilden. Just där och då är det som om varenda molekyl i mig upphör att existera. Som om jag på bråkdelen av en sekund blir fullständigt transparent. Jag kan fortfarande höra hur hon nämner hans namn och vad det gör med mig där i den tidiga kvällen. Jag minns kvällen med den klaraste värme men just den korta sekvensen innan jag studsar tillbaka till sammanhanget och värmen är det som om ett bottenlöst hål slukar mig fullständigt. Som om det suddar ut hela min existens. Det är många år sedan nu. Fotografierna från konserterna 2022 existerar endast i mitt huvud. Han har ett annat ansikte men förälskelsen som lyser i hennes ögon är den samma, åtrån lika så. Lust. Så jag lämnar Håkan ospelad ett tag till. Hans strofer dyker upp då och då och flyter i mitt medvetande men musiken tyst och noterna i vila.
Tankar om nutid i lju...
Plötsligt slår det mig. Jag är på väg hem från jobb på fredagseftermiddagen och som från ingenstans dyker det upp i mitt huvud. Först bara som en vag tanke men sedan med tilltagande styrka. Den där känslan att någonting är annorlunda. Känslan av att scenen plötsligt förändrats sedan förra hösten. Plötsligt slår det mig att hon kanske inte varit med killen från Stockholm de senaste åren utan att hon i stället har träffat någon nyligen. Det räcker med att jag bara gläntat på dörren till den där tanken för att den ska slå rot i mig och breda ut sig. Det är så jag fungerar. Fantasin får fritt spelrum. Att det är det som ligger bakom den känsla jag har av förändring. En förälskelse. Spirande ny och vacker. Ju mer jag tänker på det desto mer klarnar bilden i mig och förklaringar konstateras. Sanna eller inte så börjar de struktureras. Det är så mina tankar fungerar. Jag övertänker. Även om jag inte lyssnat på Hellström på flera år så finns det en strof i ”För sent för Edelweiss” som ofta återkommer i mig, ”Det gör ont att veta men lika ont att undra”. Det är kanske en av de bästa strofer som skrivits på svenska och den letar sig alltid rakt in i mitt hjärta. Den hittar dit bakbunden och med förbundna ögon. Det är precis så det är. Jag tänker på hur sommarens bilder plötsligt känns främmande och skeva. Nu någon annan vid hennes sida. Någon annan som tar emot hennes leende och förälskade blickar. Och plötsligt förändras mitt önsketillstånd till något annat. Andra förmågor jag önskar jag besatt. Andra färdigheter och molekyler. Ett annat utseende och en annan människa. Livet svänger och tankarna försöker hänga med.
Det är sista dagen på Malmöfestivalen och jag har lämnat den obesökt. Trots konserter som i en annan tid hade varit självklara har jag stannat hemma. Annika Norlin, Alice Boman, Jakob Hellman, Frida Hyvönen, Jonatan Johansson, Millencolin och Arre Arre. Alla finns de understrukna i programmet som legat på köksbordet hela veckan. Understrukna men obesökta. På kvällen stoppar jag i stället in en film i DVD-spelaren som alltid tar tanken någon annan stans för en stund. En paus medan festivalsorlet fortsätter på gatan nedanför mitt fönster. Och någonstans där i havet av röster kanske han säger något till henne som får henne att le. Någonstans kysser hon honom och tar hans hand. Kanske finns de i den ocean av människor som rör sig på gator och torg utanför eller så står de på Ullevi och väntar på Håkan med varsin öl i plastglas. Kanske står de där och tar emot en av de bästa strofer som skrivits på svenska och som säger så mycket. Egentligen spelar kontexten ingen roll för tankarna finns där ändå och förälskelsen som strålar från bilderna är blixtrande tydlig. Så jag trycker på play på fjärrkontrollen och kryper upp i soffan och lämnar världen därutanför en stund. Jag lämnar någonstans där på andra sidan mitt fönster. Jag checkar ut och checkar in.
Någonstans
Jag har läst recensionerna från Way Out West. En osedvanligt bra line-up och redan tidigt slog det mig hur kompatibel den var med henne. Så naturligtvis är tankarna som kommer väntade och av det mest bekanta slag. Våren och sommarens sång fortsätter med oförminskad styrka. Jag ser dem i varje recension. Jag ser dem mellan varje bokstav och ord. Vers och refräng. Nick Cave, Thåström, Aldous Harding, The Tallest Man On Earth, Perfume Genius, och Frida Hyvönen. Listan
kan göras ännu längre. Varje gång jag läst en recension så har jag sett dem där. Tätt ihop och långt fram i publiken i slottsskogen. Jag har sett hur hon lett det där våldsamt vackra leendet mot honom, det där jag likställer med det vackraste konstverk.
Jag ser en och skär åtrå. Ett leende adresserat honom och som tyst berättar för honom att han är allt det där hon söker. I utseende och existens. I intellekt och varande. Jag ser hur hennes hjärta till sist hittat sitt hem. Fullständigt och totalt.
Jag se hur hon älskvärt smeker hans kind, han som väcker den rena förälskelsen i henne. Den omtumlande och världsomvälvande. Och återigen önskar jag att jag hade haft allt det där han har. Allt det där som han är. Att jag varit honom. I utseende och
förmåga. Varenda molekyl och varje enskild färdighet. Jag önskar jag burit dem som mina.
Söndagen är varm och nästan tropisk. Utanför fönstret härjar Malmöfestivalen och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den i år. Jag tänker på gångna år och hur vi kunde träffas någonstans innan en konsert som vi skulle se. Ett leende sprider sig på mina läppar men det är också med saknad. En saknad som känns långt in i mitt innersta. Långt in ända till den punkt som gör ont.
Omtumlande och världs...
Ska man vara petig så infaller den sista semesterdagen på fredagen, men som alltid är det på söndagen som faktumet blir speciellt påtaglig. Fyra veckor och tre dagar. På kvällen tänker jag på semestern som varit. På födelsedagen som blev än mer svårhanterad än vad jag ställt in mig på och hur de färgade de där första dagarna på Amorgos. Jag tänker på hur överraskad jag blev av hans plötsliga närvaro i mitt huvud och hur den gick hand i hand med tankarna kring födelsedagen, en närvaro av en magnitud jag inte känt på flera år. Jag tänker på hur jag sedan hittade min greklandsvila där på en bergssluttning på Folegandros. Sommarens nödvändiga paus i medvetande och sinne. Närande. Helande. Jag tänker på när jag kom tillbaka och hur bilderna stod där som uppradade på led redo för marsch. Som om de väntade på mig så fort jag hämtat ryggsäcken från bagagebandet på Kastrup. Ivriga att beträda scenen och ge sig själv utrymme. Bilder på dem på Roskilde och festivaler som ej ännu varit. Jag såg dem semestra i Stockholms skärgård, Bohuslän, Frankrike och Italien. Alternativet har varit många men alltid vackra och förälskade i motljus. Jag har sett dem grilla med vänner i ljumna sommarkvällar som aldrig tar slut. Skratt och kärlek i sömlös perfektion. Det är ett flöde av bilder jag visste skulle komma men som alltid är svårt att förbereda sig för. Men jag har lärt mig att inte motarbeta dem och ge dem tid att växa utan låtit dem komma, sekvens för sekvens. En tillåten existens. Vardag och verklighet är åter och på söndagskvällen sitter jag och summerar. Tanke för tanke och bild för bild. Jag tänker tillbaka på veckor som gått och månader som ska komma. Och jag motarbetar inget utan ger allt sin plats, sitt utrymme.