Det tar två veckor innan jag studsar tillbaka. Påsklov men 14 dagar senare. Jag vet inte vad det är med lov men det känns som att de blir allt svårare. Återigen tänker jag mig dem på en resa. Som att de gjort resandet till sitt. Nya platser som de frälser med sin fullkomliga kärlek. Nya upplevelser de lägger till den historia som är deras. Jag ser dem återigen hand i hand bland gränder och ser dem fotografera sig själva i miljöer som jag bara drömt om. Allt för att föreviga allt det som är deras. Caféer med små bord och vita dukar. En sol som står alldeles rätt. Det unika och fullständiga. Jag ser henne återigen lägga sitt vackra huvud mot hans axel i en kontext som är fullkomlig. Jag ser henne kyssa honom med den där blixtrande kärleken i hennes ögon. Den som är deras och ingen annans. Lov. De har blivit ett gissel för mig. Trots att hennes tjejer vid detta laget är vuxna och loven i princip suddat ut sin funktion så spelar det ingen roll. Bilderna dyker ändå upp. Dessutom närmar sig en sommarsemester med stormsteg och jag fasar för sekvenserna som väntar där om ett par månader. Självklara i all sin tydlighet. Valborgskvällen börjar sänka sig utanför mitt fönster och jag försöker hitta en väg att förvalta aftonen. Jag försöker tänka bort brasor och närheten som en följd av kylan som fortfarande kommer med kvällen. Allt det där försöker jag sudda ut ur mitt medvetande. Fruktlösa försök men ändå någonting. Så jag försöker finna något i det jag alltid har tillgå. Så jag skruvar upp musiken och flyr. Det enda sätt jag vet. Det enda sätt jag kan. En dans jag gjort till min.