0 Läs mer >>

Hemma igen

Motvilligt men ofrånkomligt

Tre veckor av kompletta bilder

Gnistrande och renade genom det grekiska ljuset

Bilderna är alltid lättare där

Angenämare och omöjliga att inte omfamna

Alla spöken bortfiltrerade

Fri från de norra breddgradernas demoner

En fullständig renhet

Jag ser henne tydligt där i tanken

Linjerna kring hennes gestalt så oerhört definierade

Det där vackra och ojämförbara

Allt det som ändå är omöjligt att sudda ut

Det beständiga

Jag vet inte vad det är med öarna men de ter sig nästa överjordiska

Helande

Sommarens tre veckor

Som alltid tar de till sist slut

Ofrånkomligt

Som alltid väntar han där på flygplatsen när jag återvänder

Lika säkert som att vi inte kan backa tiden så står han där

Redo att få mig att känna mig liten

Jag känner transparensen komma så fort hjulen på flygplanet nuddar asfalten

Plötsligt finns de där igen, alla spöken och tankar

Välkomstkommittén 

Allt det där jag lämnat för en stund

Men tre veckor ändå

Tre rena veckor

3 veckor

0 Läs mer >>

Födelsedag! 50+ på allvar.  Dagen ställer alltid till det i mig. På många sätt en utmaning som jag en gång om året måste hantera. Tacksamt tar jag som alltid emot gratulationerna som anländer på sociala medier. Många generiska föreslagna gratulationer, andra inte, men det spelar ingen roll jag tar tacksamt emot varenda en. En av de numera få positiva saker som kommer i kölvattnet av medierna. Jag blir överraskad när jag ser hennes gratulation i en notis. Jag vet inte varför men numer är den fullkomligt oväntad och som alltid är det den som berör mig mest. Jag tänker på midsommarafton och när jag efter lång tvekan skickar ett meddelande om en glad midsommar till henne. Jag känner mig fånig. Det är nästan så att jag känner ånger när jag trycker på skicka. Vår kommunikation är numer begränsad till högtider tänker jag och jag känner mig patetisk. Hennes svar kommer dagen efter. Jag vet inte varför men det får mig att tänka på en kväll mer än tio år tidigare. Jag är på konsert på KB och vi skickar några meddelanden till varandra. Det var en annan tid. Vackrare. Plötsligt skickar hon ett som uppenbart inte är ämnat att skickas till mig. Där då drar jag slutsatsen att hon samtidigt håller igång en annan konversation, en konversation med den yngre man som hon var förälskad i vid den tidpunkten. Meddelandet jag får är skrivet med en helt annan ton, en helt annan rytm. Ett meddelande byggt på helt andra känslor. Jag minns hur avundsjuk jag blev på honom och hur fullständigt patetisk jag kände mig även då. Jag slängs tillbaka till det minnet från drygt tio år tidigare när jag ser att hon återkallat ett meddelande innan hon svarar mig på midsommardagen. Kanske tänkte hon inte ens svara på midsommarhälsningen utan kände sig tvungen då hon av misstag skickat det meddelande som hon återkallat, ett meddelande ännu en gång menat någon annan. Ett försök att maskera. Samtidigt hatar jag mig själv att jag direkt går dit i tanken när jag känner mig svag. Jag väljer att den väg som gör mest ont i mig. Den som åsamkar mig mest skada. Defaultreaktionen. På födelsedagen är det dock annorlunda. Hon skickar en gratulation, den enda jag egentligen behöver. Den som värmer mest av allt den dag som jag får allt svårare för. Hon kan inte ens ana vad orden betyder eller glädjen de framkallar. Som om födelsedagsdimman i mitt huvud plötsligt skingras. Bruset avtar. En gratulation, inte dagen efter eller två dagar efter, nej just den 8:e juli. Jag gissar att vi inte kommer att ha någon kontakt förrän när hon fyller år i den sena november så därför tar jag emot orden. Tar dem till mig och låter dem finna sig väg in i mig. En gratulation mer värdefull än någon annan. Hennes.

50+

0 Läs mer >>

Grekland! Till sist! Efter en vår med påtagligt brus anländer jag till sist. Terapin det innebär. Vilan och lugnet. För mig är det fortfarande en fristad. Jag vet inte om de varit där och jag vill inte heller veta. Tanken på det sätter bara igång saker i mig. Öarna som samma effekt som  alltid. Det är som att hans anletsdrag suddas, som om att han plötsligt blir genomskinlig i mitt medvetande. Samtidigt blir hon allt tydligare. Gnistrande i all sin skönhet. Efter våren som gått behöver jag det där. En paus från den känsla av otillräcklighet som bara tanken på honom framkallar i mig. Värmeböljan från Spanien och Frankrike är på väg men det stör mig inte. Oavsett så finner jag lugnet här nere. Oavsett mängden svett som rinner längs min kropp så tunnas gränsen ut på den enhet som de verkar ha blivit och istället tonar den tydliga kontexten av henne fram. Precis så unik och vacker som den är, som hon är. Som alltid är öarna den fristad som jag behöver. En föda som mitt medvetande har törstat efter de senaste månaderna. Det är märkligt men så fort jag möts av dofterna och ljuden så letar sig lugnet in i mig. Det är som att cikadornas sång när solen sakta sakta sänker sig över den övärld jag älskar helar mig, åtminstone för ett tag. Vetskapen att allt väntar där hemma släpper aldrig riktigt taget men just det lyckas jag strunta i under de tre veckor jag är här. Jag vet inte om de varit här tillsammans och jag vill inte heller veta. Jag vill inte på något sätt ha honom här i bilder och tankar. Detta är min fristad för allltid och evigt. Min paus och min vila. Här har han ingen makt.

Ingen makt