En lunch i vintertid
Jag har en minnesbild som jag ofta plockar fram. Den är från flera år sedan nu. Det är lunchtid. Trots att det är vinter är vädret strålande. Solen står lågt och hon ser fantastisk ut i sin stickade luva. Hon kommenterar skämtsamt min vägran att bära mössa trots att det är flera minusgrader. Vi skrattar. Det är ett hjärtligt skratt. Plötsligt reflekteras solen i hennes ögon och det är som om marken försvinner under mina fötter. Det är som om världen med ens stannar upp. Som om allt annat än just hon suddas ut. Blir obetydligt. Det vackra kan inte kläs i ord, inte tonsättas. Det är omöjligt att beskriva det som går genom mig. Omöjligt att förstå om man inte är ägaren av de där känslorna. Hon kisar lite och jag förlorar mig fullkomligt i skönheten. Det slår mig hur stor den är. Hur den genomsyrar alla plan av det som är hon. Så komplett att jag känner en vördnad inför att betrakta den. Som om jag inte är värdig. Det finns ingen definition på den hon är. Superlativen ter sig otillräckliga för att täcka in det spektrum av färger som mitt sinne fylls med. Jag inser där och då att jag aldrig träffat någon som henne och att jag troligtvis aldrig kommer göra det igen. En oerhörd tacksamhet sköljer över mig men också ett sting av smärta, då jag inser att chansen att hon och jag någonsin skulle bli vi är så gott som obefintlig. Jag väljer dock att för stunden ignorera den vetskapen och låter mig bara svepas iväg av den närvaro hon ger mig. Förlorar mig i den. Jag låter det vackra föra mig bort. Jag låter det vackra bara få vara och bäddar in den där minnesbilden på den finaste av platser i mitt hjärta. Det slår mig hur levande bilden är i mig. Hur jag idag kan plocka fram den närsomhelst. Hur vissa händelser i livet blir större än andra. Händelser som berör en på det djupaste sätt. Som fyller en med det där obeskrivliga. Inspirerar och förtrollar. En förtrollning lika stark nu som då. En hänförelse fortfarande lika väldig. Visst är det något mäktigt med livet ändå?
Lev och älska!
Daniel