Ja, dessa drömmar
Ja, dessa drömmar. Jag lovsjunger deras sätt de drar iväg med mig. Hyllar deras gränslösa värld. Deras bedövande sagor. Trots att verkligheten möter mig när jag öppnar mina ögon så lyckas de fylla mig även när jag vaknat. Huvudrollen är alltid densamma. Förtrollande och vacker. För en stund har allt det där känts så verkligt. Som om det varit en faktisk värld. En jag kunnat dofta och höra. Se och förnimma. Handen som legat i min har känts varm och len. Som om den hört hemma där. Trygg. Läpparna jag känt mot mina har känts mjuka och smakat som det allra ljuvligaste. Vinden som fått håret att falla ned i ditt ansikte har jag känt mot mitt. Tillika kan jag känna din blonda lock när jag försiktigt med mitt finger för bort den när den trillat ned framför dina ögon. En sång. En visa. Jag kan fortfarande höra dig skratta när jag sitter vid frukostbordet. Kan fortfarande känna det ljuda i mig samtidigt som den dova söndagsmorgonen åter presenterar en ny dag. Värmande. Bara en dröm men ändå verklig i det som den genererar i mig. Välmåendet finns där trots att bilderna bara är reflektioner från ett drömmande sinne. Något verkligt sprunget ur det overkliga och fullständiga. Jag tar det till mig och bäddar ner det i mitt hjärta. Jag bär det med mig. Varenda känsla, doft och smak lägger jag där. Lagrar det och låter det fylla mig. Ja, dessa drömmar.
Lev och älska!
Daniel