Jingle bells
Jul- och nyårshelgen börjar på allvar ge sig till känna i mig. I affärerna och i media har den sjungit sin sång ett tag nu men jag har varit oberörd. Ett obetydligt sorl. Ett brus. Men nu knackar den på dörren. Klockan ringer. Jag står kluven inför den. Jag har tappat känslan för den sedan länge. Lite svart har jag betraktat den, men sedan tänker jag på det faktum att jag faktiskt har någon att fira julen med. Jag tänker på min dysfunktionella familj. I förfall sedan länge men trots allt så är det min familj. Alltid välkomnande med öppna armar trots sina brister. Alltid ett leende. Det finns så många som inte ens har det. De som tvingas sitta där ensamma, med högljudda julsånger och skratt från lägenheten bredvid. Plötsligt skäms jag. Otacksamheten i mig konkretiseras. Myntet har alltid två sidor. Olika verkligheter. Det ljusa och det mörka. Jag tänker på mina idiotiska önskningar, de som gör sig gällande då och då. Önskningar om att vara yngre, längre, snyggare, mer åtrådd och allt det där. Min önskelista. Alla de tankar som de satt igång i mig de senaste månaderna. Ren och skär nonsens. Fåfäng egoism. Bortkastad energi men trots det svåra att ignorera och nödvändiga att hantera. Parallelt med dem finns sedan det där oerhört magiska. Känslorna som strömmar genom mig. Obeskrivliga. Förtrollande. Ja nästan droglika. Tacksamheten för att jag får uppleva dem är så stor. Tacksamheten jag känner för den vackraste av människor har jag svårt att sätta ord på och är aldrig möjlig för mig att återbetala. Insikten att jag fått stifta bekantskap med allt det där värmer i mig på ett sätt jag aldrig tidigare fått stifta bekantskap med. På ett sätt fullkomligt. Återigen det mörka och det ljusa sida vid sida. Det gör någonting med mig. Med ens inser jag att det är så jag ska betrakta den stundande helgen. Att den gör någonting med mig. Det gör mig ju levande. Det får mig att känna. Vilket är långt bättre än alternativet, att inte känna. Och jag blir ännu en gång lite glad för det faktum att jag är en känslomänniska. Oavsett vad det medför så får det mig att känna mig just levande. Vilket alltid trumfar alternativet. Och det är nog så vi ska se livet. Att allting har två sidor, och att vi ska ta tillvara på det som gör någonting med oss. På något sätt förvalta det och ge det liv. Ge det form och struktur i våra tankar så att vi kan hantera det, både för oss själva och andra. Jag ser framför mig hur mina brorsbarn skriver sina önskelistor. Ingenting är i den stunden omöjligt för dem. Chanserna oändliga. Jag ser hur det lyser i deras ögon. Det får mig att le där jag sitter under filten i soffan och jag skrattar till. Jo, julen gör alltid något med mig och så jäkla illa är den faktiskt inte.
Lev och älska!
Daniel