Småfull och rätt lycklig!

Det där med julafton drar ner mig lite. Jag minns hur det en gång var. Kontrasten är tydlig. Antiteser. Jag sitter vid det ymnigt uppdukade julbordet. Allt finns där. I överflöd, men det sägs inte lika mycket längre. Det skrattas inte lika ofta. Min far upprepar sig som han gör så ofta nuförtiden och det slår mig att jag tycker min farmor blir äldre och äldre för varje gång jag ser henne, på ett påtagligt sätt. ”Ja, även hon till slut”, tänker jag tyst för mig själv. Julafton. Jag försöker. Jag är där, men på något sätt äter det mig. Jag gör allt jag kan för att lyfta stämningen. Jag skämtar och försöker få in glädjen. Kanske lyckas jag till viss del, men det dova och underförstådda ligger för tungt för att helt kunna lyftas bort och försvinna. Det är en del av allt. Det sitter i taket och husväggarna, i varje glas och tugga. Hela tiden finns det där. Återigen säger min far något han sagt för fem minuter sedan och jag försöker fly, i tanken bara. För en stund. Andas och finna kraft. Jag ler åt honom och han ler tillbaka. Kanske räcker det, både för honom och för mig. Jag samlar kraft och återkommer. Till sist äter vi gröten och dricker kaffet. Min far säger att han är trött och vill gå och lägga sig trots att klockan inte är så mycket. Jag tänker på hur det var en gång. En tid då vi satt länge och pratade, allihop. Livet går vidare och förändras, det är väl så det är. En stund senare sitter vi och tittar på tv, min farmor, farbror och jag. Vi skrattar tillsammans. På något sätt får filmen vi tittar på oss att vara där, vi tre, gemensamt. En kort glimt hur allt en gång var. Det ger mig ett litet lugn då jag sakta för glaset med Cognac mot min mun. Ett lugn förstärkt av berusningen. Befrielsen kommer dock först senare. Det är bara en kort sms-konversation när jag kommit hem, men det är det som behövs. Den där någon som har förmågan. Människan som kan göra det mörka ljust, det kalla varmt. Hon som får mig att plötsligt släppa allt det där och bara vara just i det korta samtalet. En magisk talang, den jag har så svårt för att greppa. Så svårt för att sätta ord på. Plötsligt återfår julen sin glöd. Sin lyster. Ett par ord bara, men de får mig att le. Le på riktigt för första gången på hela kvällen. Jag är så oerhört tacksam för just det då jag till sist drar täcket över mig och sluter mina ögon. Tacksam för att jag får somna med just den känslan, just på julafton. Just en natt som denna.