Ord
Jag sitter och läser igenom gårdagens inlägg och ser plötsligt att ett ”aldrig” fallit bort när jag klistrade in texten från Word. Jag lägger till det och inser hur ett ord just i det sammanhanget tar udden av det unika. Hur frånvaron gör att texten förminskar det jag känner inom mig. Ett endaste litet ord. Vilken makt det kan ha. En tillsynes hårfin skillnad men som ändrar betydelsen. Jag tänker en stund på det där med just ord. Jag har alltid älskat dem. Fascinerad av vad de kan åstadkomma. Enda sedan jag var liten har jag läst böcker. Förtrollad av den värld som finns där. Ordens makt över mig är stor och jag har alltid haft det lättare att uttrycka mig med deras skrivna form än när jag hanterar dem muntligt. När jag är känslomässigt engagerad blir jag lätt fumlig och famlande när jag med min röst försöker sätta färg på det jag vill ha sagt. Det jag känner. När jag skriver är det lättare. Det är som om mina fingrar har lättare att tolka det som finns inom mig än min mun och stämband. Plötsligt blir jag exakt och tydlig. Artikulerad. Jo, ordens makt över mig är stor. Samtidigt är också min respekt för dem oerhörd. Mitt handikapp är att jag tolkar alldeles för mycket. Jag vrider och vänder på betydelser både i det jag skriver och det jag läser. Ofta ser jag saker som inte finns där och plötsligt förmedlar orden saker som kanske inte tänktes när de skrevs. Det har ofta bringat en hel del oreda i mig, ett mörkt brus. Det har tyngt mina tankar. Men jag är medveten om det. Jag är nu bättre på att läsa dem otolkade. Idag kan jag låta mina ögon flyta över dem obesudlade av mitt eget sinne. Rena ord, obefläckade. Makten de har är dock obestridlig. En kort kombination av dem kan rädda min dag. Ett enda kan förändra det tänkta.