Rutinerna gäckar mig. Trots att jag inte vill veta av dem så finns de där ständigt. Det gör mig irriterad. Egentligen vill jag inte veta av dem men på något sätt finner jag mig i dess envisa trygghet. Varje morgon stiger jag upp och tar på mig min morgonrock för att sedan sätta mig i soffan för att se morgonnyheterna. Efter det att den alltid så absurt pigga och frireligiöst käcka meteorologen förkunnat kanalens förhoppningar om väderläget i södra Sverige går jag ut jag ut på toaletten för att borsta tänderna och ordna det som måste ordnas. Jag känner mer än väl igen visan. Denna nationalhymn för det ickeintressanta. Tandborstningen har dock en renande effekt på mig och får mig alltid att känna mig långt mer fräsch än det min yttre uppenbarelse lyckas förmedla. Efter att jag omedvetet bockat av toalettbesöket på min mentala att-göra-lista går jag tillbaka till sovrummet och bäddar sängen. Fräschheten jag tidigare känt försvinner där fort ur mitt medvetande då bökandet med sängkläder, överkast och kuddar får mig att inse att min snart fyrtioåriga rygg är långt ifrån det skick som en gång gjorde den till bakåtkullerbyttans okrönta mästare. En gigant på området. När jag är klar med sängen känns det nästan som om den gått av, ryggen alltså, inte sängen. Så våldsam är inte bäddningen. När jag sedan bl.a. klätt mig i den skjorta jag stryket kvällen tidigare rullar jag upp persiennerna och öppnar mig för omvärlden innan jag åter sätter mig i soffan framför morgonprogrammen. Stilla inväntandes att klockan ska bli 07:39. Då jag till sist stänger ytterdörren bakom mig, ofta osäker på om jag verkligen drog ut sladden till strykjärnet trots att det alltid visat sig att jag gjort det.
Ja irriterad är nog rätt ord. Jag undrar vad det visar på egentligen, denna icke så fruktsamma ritual. En av vad jag antar många ritualer. Färdigritade och färglösa. Ointressanta och utstakade. Det värsta är dock inte ritualen som sådan. Nej, det värsta är att jag inte tänker. Att allt bara sker per automatik. Att jag inte ens är medveten om den reprisering som spelas upp framför mina till synes blinda ögon. Det är vanan och inte mitt egentliga jag som styr vad jag gör. Denna likriktning får mig att känna mig så oerhört tråkig. Nästan grå. När jag hoppar av bussen en timme senare upptar dessa tankar fortfarande mitt medvetande, så jag bestämmer mig för att ta en annan väg till jobb. Ett nästan dödföraktande beslut. Kanske är det början på något nytt, någon stort. Eller så är det bara en ny rutin ännu i sin linda.
