Fyrtio år!
Fyrtio år! Ja, det är några dagar sedan nu men ändå. Händelsen har bringat mig betydligt mindre ångest än jag väntat mig. Jag har väntat på den där krisen. När skulle den komma? När skulle den drabba mig? Men det verkar som om den aldrig kom på riktigt. Jag sitter på en balkong och betraktar det egeiska havet och hur den starka solen speglar sig i all sin glans. Trots allt är jag så oerhört lyckligt lottad när allt kommer omkring. Vad finns det att ha ångest över? Isbitarna i glaset spelar upp sin karakteristiska sång när jag för glaset till mina läppar. Jag funderar. Jag tänker. Fyrtio år! Vad hände egentligen? Hur kunde tiden gå såhär fort? Inte som en kris utan mer som en reflektion. De senaste åren far genom mitt huvud. Livet verkar bara ske, hela tiden finns det där. Ständigt pågående. Smärta, sorg och glädje om vartannat. Jag tänker på hur allt förändras under loppet av bara några år, men jag tänker framförallt på det gångna året. Vidden av allt det som skett inom mig. En resa i mig själv. Jag begrundar ännu en gång det som brinner i mig samtidigt som jag känner en viss oro för sommaren. Förra sommarens nyhet ekar fortfarande högt i mitt huvud. Jag tänker på hur den där unge mannen i stunder fått mig att känna mig sådär oerhört liten. Talanglös och blek. Hur han satte det där vackra hjärtat hon bär i sitt bröst i brand. Något jag aldrig varit kapabel till. Något min persona inte klarar av. Men det finns inte bara sorg i det. Jag har lärt mig att känna. Jag ser färger som tidigare varit osedda. Ohörda sånger spelas för mig och för mig allena. Allt det där bär jag med mig. Allt det där upplever jag, så jag väljer att prisa det istället för att låta det gräva ner mig. Det är så jag tänker och gör. Det är så jag känner. Fyrtio år men fortfarande med tonåringens vilda hjärta. Och när jag tänker efter är det väl just jag vill ha det. Åldern är ofrånkomligt så att grämas över den ter sig fullkomligt bortkastat. Men att fortfarande känna ungdomen i sig är väl det som gör oss till vilka vi egentligen är. Vår rätta ålder. Vårt sanna jag.
Lev och älska!
Daniel
”Och vad vet du om kärleken
förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva”
- Brännö serenad -
Håkan Hellström