Småfull och rätt lycklig!

Veckorna rusar. Dagarna avlöser varandra i en strid ström. Hejdlöst. Men innan allt det där slår mig med all sin verkliga kraft vaknar jag fortfarande kvar i drömmen. Greppande efter den. Desperat. Jagandes. Ännu en gång har hon förgyllt min natt. Ännu en gång har hon funnits där så oerhört verklig. Hon och jag, som ett Vi. Välmåendet är sådär totalt som det bara kan vara när drömmen och verkligheten för några korta sekunder överlappar varandra. När de lever sida vid sida. Symbios. De där magiska sekunderna i gryningen det det sömndruckna få regera. Ett tillstånd då jag fortfarande kan höra skrattet och känna henne så nära. Sekunder då jag fortfarande kan se leendet och hennes ögon. En chimär då den är som vackrast. Sedan hör jag hur dagens rörelser verkar utanför det öppna fönstret. Verkligheten tar sin okuvliga form och jag tar åter min plats i den. Såsom vi alltid gör. Ikläder oss åter den roll som är vår med nattens närvaro endast kvar i tanken. Beständiga och klara men likväl klädda i drömmens mantel. Den sista semesterveckan är snart ett faktum och som alltid undrar jag var allt tar vägen. Jag tänker på förra sommaren. Ett år sedan. Jag tänker på den unge mannen som satte hennes hjärta i brand. 12 månader av tankar. 12 månader av ord och bilder. Jag tänker på allt det som brinner i mig, allt det som gör mig levande. Trots allt känner jag tacksamhet. Även om jag önskat så mycket mer är det tolv månader av liv som brusar i mig. Komplext, våldsamt men så oerhört vackert.