När sommaren är ung
När jag ser henne stå borta vid gungorna är det återigen som om allt annat försvinner. Som om benen upphör att existera under mig och jag faller handlöst. Jag ser henne innan hon ser mig. Hennes två småtjejer leker som bara barn kan leka när sommarlovet äntligen anlänt. Det är en vacker bild. Full av liv. Det är ett hastigt påkommet möte men jag håller det högt. Det känns som det är det jag behöver inför min egen ledighet. Oron jag känt inför sommaren stillas för en stund och allt jag vill är att bara vara där och nu. I denna stund. Hon ser mig och ler det där leendet. Ett fullkomligt. Allt bara rämnar inom mig och jag kan inte göra annat än att le jag också. Fullständigt naturligt, totalt och utlämnande. Jag känner mig så oerhört naken och sårbar men jag älskar varje sekund. Varje minut som jag är där får hjärtat i mig att blomma. Värmen penetrerar mig och berusningen sätter åter in när hennes närvaro ger mig allt det där som det alltid gör. Som hon alltid gör. Sommaren är ung och jag känner doften från de grönskande träden i parken. Jag känner den solvarma markens varsamma omfamning. Mjukt gifter det sig med kvällssolen och den stilla bris som råder, och allt är tonsatt av ljudet av de lekande barnen på lekplatsen. Det är som om allting smälter ihop just i stunden. Till en enhet, ett tillstånd. Och innan vi ens sagt hej så känns kvällen ljuvlig och fullständig. Det hela är så oerhört märkligt egentligen. Vissa skulle anse att allt det som brinner i mig är bortkastat men jag väljer att inte göra det. Inte nu. Inte här. Just nu får det mig att känna, det får mig att leva på ett sätt som bara hon förmår. För när jag närmar mig henne så känner jag mig långt mer vid liv än vad jag gjorde för någon timme sedan, och just det måste få vara värt något. I alla fall för en stund. Eller hur?
Lev och älska!
Daniel