Far
Kläderna hänger löst på honom. Slitna jeans och en mörkblå v-ringad tröja som sorgset sitter på hans överkropp. Slokande axlar. Det är inte mycket mer än skinn och ben när jag ser honom gå mot toaletten med sin rullator. Så liten. Så tunn. Min far. Han plockar upp kammen som han har i bakfickan och kammar sig. Igen. Han har säkert gjort det tio gånger på den dryga timme jag varit där. Ständigt upprepande. Både i det han säger och det han gör. Jag orkar inte känna efter. Jag vågar inte. Inte nu. Ibland tänker jag på om det inte varit bättre om han inte överlevt den där mörka måndagen i januari för alla dessa år sedan. Den då han på ett sätt upphörde att vara. Den kvällen då en stor del av det som var han försvann. Hans blick den natten sitter fortfarande etsad i mig. Blicken han gav mig när de rullade bort honom då vi väl fått in honom till akuten. Som ett skrämt barn. Rädd. Förvirrad. Jag undrar om det inte hade varit bättre och skäms lite när jag tänker så, men tankarna vandrar ofrivilligt den vägen då och då. Ohejdbara. Jag försöker vara mitt vanliga glada och trevliga jag när han kommer tillbaka. Och jag lyckas. Det gör jag alltid. Det är min talang. Han skrattar åt något jag säger, men jag vet hela tiden att han i morgon inte kommer ha något minne kvar av att jag varit här. Allt det kommer att vara som bortblåst. Noggrant censurerad av hans förstörda hjärna. Raderat. När jag sitter på bussen på väg hem tar jag ett par djupa andetag. Ängarna nere vid havet susar förbi därutanför. Oförändrade. Precis som när jag var barn. Det sliter mig alltid lite i stycken inombords varje gång jag ser honom. Det gör alltid ont. Jag försöker bringa sans i mig. Lite ro. Försöker laga det som gått sönder. Jag tänker på det som helar. Det som värmer mig. Jag vet var jag ska hitta just den styrkan. Jag bär henne i tanken. Det vackra har alltid en väldig effekt på mig. Det suddar ut även detta. Det lindrar. Det gör att jag känner mig lite bättre när jag väl stänger ytterdörren bakom mig och är hemma. Till sist.