Just där, och just då
Det är onekligen den vackraste sång jag hört. Det där skrattet som klingar så bedövande från andra sidan det lilla cafébordet. Jag hänförs. Som alltid. Hösten visar sig från sin finaste sida då solen står lågt men klar. Gnistrande. Dess gyllene strålar återspeglar sig i vattnet och gör att jag tvingas kisa. Allt är vackert. Hennes leende gör alltid någonting med mig och jag önskar att hon kunnat se sig själv ur mina ögon. Bara ibland. För att se. För att inse. Alla har vi saker som skaver. Det är bara så det är. Ingen är perfekt. Allra minst jag. Men det som är vi är ju summan av allt det där. Det där hopkoket av det som är vackert och det som skaver. Det är i just den grytan som det unika skapas. Det är just där som alltet blir något. En fiskmås skriar högt ovanför och hade jag kunnat hade jag stannat här för evigt. Inramningen är våldsamt tilltalande. Sällskapet också. Det berör mig. Det får min insida att sjunga. Färgglatt och högt. Tidsmässig är söndagen bara en liten skärva av mitt liv men dagar som denna blir så mycket mer. Summan större än sina beståndsdelar. Så jag försöker samla ihop allt. Spara. Det bjuds inte så många tillfällen som dessa så jag tar till vara. Jag är. Just där, och just då.
Lev och älska!
Daniel