Reboot
Jag måste sluta. Det är bara så. Jag fick hjälp att se det igår. Jag måste sluta att hela tiden anklaga mig själv. Att sluta kritisera den jag är. Jag är fan bra nog som jag är. När jag tänker efter så är jag nog till och med bättre än många andra. Det är det som jag måste börja se. Inte hela tiden jämföra mig med alla andra. Sluta titta på allt det där som de har. Jag måste bygga upp det där självförtroendet som gör att jag kan gå med huvudet högt och faktiskt erkänna för mig själv att jag duger precis så som jag är. Den ende jag kan vara är mig själv, det är så det fungerar. Jag kan inte vara någon annan trots att jag i stunder önskat det mer än livet självt. Det där håller inte i längden. Destruktivt. En ond spiral att gå vilse i. En mörk värld i vilken det är farligt enkelt att tappa fotfästet. Jag går ut på toalettet och tittar mig i spegeln. Det är dags att uppdatera den där fyrtioåringen som lite måndagstrött tittar tillbaka på mig. Jag ler åt honom och han ler tillbaka. Förvånat. Det är bra människa. Snäll, trevlig, i grunden glad, ingen kärnfysiker men inte heller korkad, sunda värderingar, empatisk och i en fysisk bättre form än han någonsin varit. Vad finns där egentligen att inte tycka om? Ja det är dags att ladda in nya drivrutiner. Vårda mig själv mentalt och vårda den vänskap som betyder så mycket för mig. Vänner jag älskar av hela mitt hjärta. Allt är viktigt, inte minst jag själv. Det är dags att inse det nu, och jag fick hjälp att se det igår. Tack!
Lev och älska!
Daniel