Småfull och rätt lycklig!

Han har letat sig in i mina drömmar. Min fristad. Där jag alltid kunnat hitta liv. Men även där får han mig att känna mig liten och genomskinlig. Känslan av att han är så mycket mer än jag är så påtaglig trots att det bara är en dröm. Plötsligt dyker de upp där i sömnen. Tillsammans. Hennes hand ligger tryggt i hans. Jag ser hur kärleken lyser i hennes ögon. Hur förälskelsen strålar från henne. Jag pratar inte med dem utan håller mig på avstånd. Som en varelse i skuggan. Rädd för ljuset. Hukande och skygg. Det där skrattet som jag kommit till att älska klingar ljudligt med värme. Det är riktat mot honom. Det är en ren lycka. Deras kärlek. Till sist vaknar jag. För en gångs skull känner jag mig lättad. Lättad över att drömmen är slut. Lättad över att bilden av dem tonat bort från medvetandet. Det känns ovant och lite konstigt. Drömmar som tidigare gett mig ett lugn och en stund av syre. Jag reser mig ur sängen och tittar på klockan. 06:55. Huden reagerar mot kylan i rummet när nakenheten möter morgonen. Jag huttrar lätt men på ett sätt är det skönt. Ett uppvaknande. En känsla av närvaro. En känsla av att befinna mig just här, just nu. Den senaste tiden har jag befunnit mig mycket i det som varit och i det som komma skall. Jag har tänkt på hur han blivit en naturlig del av deras liv. För mitt inre har jag sett hur de flyttat ihop. Jag har sett hur jag förminskats i mig själv när jag träffat dem, där i fantasin. Allt det där har cirkulerat i mig den senaste tiden. Men morgonkylan förankrar mig för en stund endast i morgonen, där i det gryende ljuset. Jag ställer mig vid fönstret och tittar ner mot den tomma gatan. En ensam fiskmås letar mat i en brun påse från en snabbmatskedja. Hen tar sin tid. Ostörd i en bilfri morgon. Gatlyktan som hänger mellan husen gungar lätt i en stilla vind. Allt just där och då. Jag tar ett djupt andetag och syresätter mig av luften som strömmar genom ett fönster på glänt. En nästan ljudlös stad. Plötsligt klämtar den där klockan vars ursprung fortfarande är ett mysterium, och jag låter det vara så. Det är ju en vacker ton.