Andaktens ymniga barm
Med sin höga luft möter mig morgonen
En sval omfamning
Som ett hastigt ”god morgon” i mina lungor
Svalka
För kall för avundsjukan
Så för en stund blir jag frikopplad
En stund i pausläge
Andakten
Jag lutar mig mot den som en gammal vän
Jag finner stöd
Borrar in mitt huvud i dess ymniga barm
Söker det som är stillhet
Nanosekunderna av trygghet
Allt just i vilan som finns där
Men saknaden kommer fort
Det bleka tar sin sats
Det. påkallar frånvaron av färg
Närvaron som ger mig liv
Hon-varon som jag besjunger
Allt det känns återigen så långt borta
Det onåbara ännu en gång så tydligt