De okläddas kostym
Det här med avundsjuka, jag har tänkt på det en del den senaste tiden. Jag har aldrig sett mig själv som en speciellt avundsjuk människa. Jag kan inte påstå att jag övermannats av den så ofta. Knappt aldrig. Så det är en ny bekantskap. En anomali som jag inte tycker om. Småsint och egocentrerad i sin natur och jag skäms när jag låter den smeta sin smuts på mig. Segt och klistrigt. De okläddas kostym.
Jag läser att Håkan Hällströms konserter nästa sommar sålde slut på 3 timmar. 130 000 biljetter på 180 minuter. Galet. Jag hoppas att hon är en av dem. De där som fick. Jag unnar henne det så innerligt. Jag vet ju vad det gör med henne. Vi är likadana i det. I det där att vi båda har förmågan att fullständigt förtrollas av musik och dess väsen. Syresättande spelningarna som bara ger. Förutsättningslösa. Klara och tydliga. Håkan kommer dessutom alltid vara speciell för henne. Så jag hoppas att hon kan boka turen till Göteborg nästa sommar. Att hon får möjlighet att krama ut varenda droppe av glädje ur det. Varenda grad av värme varsamt inbäddad i hennes bröst. Som alltid vandrar dock mina tankar vidare. Jag tänker på den hon var där med förra gången det begav sig, och vem hon kanske kommer att åka dit med nästa år. De där två männen som jag just känner en sådan avundsjuka emot. En för allt det som han fick uppleva tillsammans med henne och en för allt det som är han. Känslan av att jag inte kan matcha det där går hand i hand med tanken. Ja, den där avundsjukan. Den är verkligen ful när den sätter sig grensle över mig och trycker ner mig med hela sin tyngd. Grotesk. Det känns inte som om det är jag. Så jag försöker betrakta den som en tillfällig avart i det som råder, men den finns dock där i stunder, och jag tvingas förhålla mig till den så länge som jag inte lyckas tillintetgöra dess feta väsen. Det är ett segt krig men jag måste tro att jag kan vinna. Jag måste tro. Det finns inget annat, inga alternativ. Jag fokuserar på den där känslan som infinner sig i henne när hon står där en ljummen afton i Juni. Den där jag så väl kan relatera till i all sin gnistrande härlighet. En känsla av närvaro och fullkomlighet. Omedelbar tillfredsställes. Det är så jag ser henne.