En fåfäng lögn
Fredagen blir lite välsignad, trots att jag känner att han kanske kommer att finns där vid hennes sida senare på kvällen. Det blir några ord till varandra nästan som om det varit igår även om världen är ny. Det där gamla kommer vi kanske aldrig att ha igen men det är så det är. Det är livet. De där längre meddelandekonversationerna hör hemma där i det som varit och det är självklart. Det är förståligt och naturligt. Det är nu vi bygger på det nya. Hon verkar fortfarande vara på jobb när jag skriver. Jag tänker på de gånger vi tog en öl för att varva ner, kanske såg en bio. Spur of the moment. Jag bytte hastigt kläder och försökte göra mig duglig. Se ok ut. Lite lätt fåfäng sådär innan mötet. Jag kunde skylla på ärenden bara för att ha möjlighet att byta en skjorta efter en lång arbetsdag. Jag ler när jag tänker på det. Det blir en bra fredag då hennes ord framkallar bilden av henne. Jag kan nästan höra hennes röst. Se henne där i soffan den där frdagen när vi tittade på ”På Spåret”, en spontan kväll. Sedan tänker jag på att de nu varit ett par i vad jag gissar åtminstone tre månader. Tillräckligt för att betraktas som ett faktum. Kanske har han hittat sin plats i den sköna vänskapskrets som är hennes. De är nu ett ”vi”. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont att tänka på. Det egoistiska i mig kryper fram. Elden i mitt bröst är för stark för att den tanken inte ska bränna. Det är fortfarande så. Jag tänker på hur hon presenterat honom för familj och bekanta, hur han blivit ett naturligt inslag för hennes härliga småtjejer. En naturlig utveckling. Jag tar ett djupt andetag och skruvar upp ljudet i mina hörlurar, ”Flesh and Bone” - Keaton Henson. Kanske kan det dämpa bruset. Kanske kan det göra något med mig. Jag lägger band på mig och skriver inte ett ytterligare meddelande då jag tänker att klockan är för sent trots att klockan inte är så mycket. Framsteg? Jag vet inte, men jag vill bara inte göra fel. Inte igen. Det har gjort alldeles för många gånger så jag tror att jag försöker sluta med att låta mina infall leda mig. Eller ja, jag vet inte. Jag vet bara att jag saknar henne. Och det kommer jag alltid att göra då jag önskar att hon just satt där bredvid mig. Leendes. Att hon var en del av det vi en gång hade och fortfarande har, någonstans i ekot av det förflutna. Värmen och saknaden är påtaglig, fast på ett fint sätt. Kärlek. Nyansrik. Jag tänker på de gånger jag hört hennes ord nära. Det där skrattet jag kan leva på i veckor. Jo, det är trots allt en ovanligt bra fredagskväll.
”And I see war on the screen
And it´s cruel and unclean
But I still worry more about you
My body´s week
Feel my lungs giving up on me
I´m worried it might just be
Something my soul needs
Something my soul needs
Something my soul needs
Is you, lying next to me
And it´s you, lying next to me”
Lev och älska!
Daniel