På tröskeln
En dag med vind. En mörk morgon. Jag kan känna den dunkla vintern trots den gryende morgonen. Lätta vattendroppar mot mitt ansikte där på tröskeln till resten av dagen. Ett nästan obefintligt regn. Knappt märkbart. Den tillfälliga busshållplatsen på en bro över kanalen gör att blåsten får fritt spelrum. En motorväg. Allt känns tydligt mot mitt ansikte. Ganska behagligt när jag känner efter. Den lätta kylan som något gott. Konstigt, men jag koncentrerar mig på den. Fokus i det krispiga. Låter det fylla mig, just det och inget annat. En knäppt jacka och halsduk för första gången på länge. Första gången sedan tidig vår. Ja våren. En helt annan tid känns det som. En annorlunda värld. Jag känner hur jag saknar henne oerhört. Närvaron. Samtalen och leendet. Värmen i det som tilltalar. Allt ligger där i fonden av det trolska morgonljuset. Timmen för fotografi. Nästan andaktsfullt ombesörjt med bilder aldrig tagna. Jag står med henne där i mig tillsammans med en handfull tysta människor, alla uppkrupna i sig själva. Alla i väntan på en buss. Alla i väntan på något.