Skuggspel
Jag försöker begränsa min tid på sociala medier. Ofta framkallar de känslan av att jag står utanför och tittar in genom ett fönster. Ett fönster beklätt i en lätt imma framkallad av värmen där innanför. Ett filter avlat av ljuset som strålar där inne. Jag står där med betraktandets mantel över mina axlar. Som om jag inte hör hemma där, inte passar in. En avart. Jag vet att det är fånigt i ljuset av det objektiva men ändå. Känslan är där. Den subjektiva kraften i ens medvetande. Frånvaron av närvaro av allt det där som händer i den världen.
Liknelsen får med huset får mig plötsligt att tänka på hennes nya hem, om de hittat rätt i lägenheten. Funnit en ro. Hon trivdes aldrig riktigt i huset hon bodde i tidigare så jag hoppas verkligen att de har hittat hem i det nya. Jag önskar det av hela mitt hjärta. I mig är det där huset dock någonting speciellt. Det var där vår vänskap blommade ut. Ja inte rent faktiskt utan under tiden hon bodde där. Jag kommer så väl ihåg första gången jag var där och jag kommer ihåg fyrtioårsfesten, eller junikvällen då hon skickade ett sms och sa att hon var på en lekplats nära mig. Hon och hennes småtjejer. Skolavslutning. Jag följde med dem hem lite senare på kvällen. Kortspel och lösgodis. Jag skrattar till när jag tänker på hur en av tjejerna hade missuppfattat en del och frågade om jag skulle sova över. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag aldrig någonsin velat någonting mer än just det, men det sa jag förstås inte. En tanke ämnad för mig själv. Så för mig är tiden hon hade där speciell, på ett fint och värdefullt sätt. Den nya lägenheten kommer jag antagligen förknippa med dem, hon och han. En händelse som kommer att definiera just deras början. Startskottet för deras era. En födsel och den där nystarten. Även om en ny flytt kanske inte ligger i en alldeles för avlägsen framtid för henne så är det dock då det hände. 2015. Sommaren, ja kanske redan på våren. Ett år som för alltid kommer att vara speciellt i hennes hjärta, bland hennes minnen. Så jag tänker en stund på det och jag tänker en stund på huset. Jag tänker en stund på stunder i det som varit och i de som ska komma. Jag tänker på tiden och framtiden. Allt och inget. Det skrivna och det oskrivna.
Jag betraktar och sluter manteln hårdare kring mig. Imman tilltar och jag kan knappt se det som rör sig där innanför. Ett skuggspel.