Jag har noggrant registrerat vartenda uttryck och ögonblick. Tagit mentala fotografier de gånger vi träffats. Brusfria och med glasklar skärpa. Ett skratt, en blick, en kommentar eller tonläget i hennes röst. Hennes förtrollande skånska. Saker hon sagt eller skrivit har lagts på minnet utan den minsta ansträngning, per automatik. Eller hennes vackra uttryck som återberättats i det där ansiktet som framkallar rodnad i mitt pulshöjda hjärta. Tydliga slag. Hur hon sett så drömmande ut när vi spelat en låt hon tycker om. Den förnuftiga intelligensen och humorn. Allt det finns där varsamt förpackat. Jag är så oerhört tacksamt för att jag gjort allt det där. När det blåser snålt kommer jag för alltid kunna plocka fram de där minnesbilderna. Allt det som föder sånger och text, det som ger färg åt uttrycken i mitt sinne och drömmar. Allt det jag upplevde de där gångerna i hennes närvaro. Allt det som i en ljum smekande våg sköljt över mig. Känslan att jag inte kommer att få tillfälle att fylla på den där minnesbanken så ofta har jagat mig det senaste halvåret och det finns ingen jag kan skylla på förutom mig själv. I det är jag min egen baneman. Men jag låter inte den känslan få något fäste i mig, inte idag. Inte denna fredagskväll. Jag väljer spotifylistan med Håkan Hellström för sista gången på ett tag. Han får mig alltid att tänka på henne, men ju närmare sommarens konsert rycker desto oftare dyker hennes man upp där i tanken, just där tätt bredvid henne. Deja vu. Ikväll gör jag dock ett undantag, låter ”För sent för Edelweiss” kröna ljudvågorna i lägenheten och höjer jag mitt glas för det som vi alltid kommer att bära med oss. Det som påverkar oss mer fundamentalt än något vi tidigare upplevt. Jag höjer mitt glas för det enstaka och fullständigt unika, för det vackra och berusande. Det som i hela sin design är oemotståndligt. En skål som för min del är hennes.
Lev och älska!
