8:e juli
Dagen börjar mulen. Gråa moln och regn som hänger i luften trots att solen är lovad senare. Det är min första semesterdag och första gången på tio år som jag är hemma på min födelsedag. Det känns konstigt. Min relation till just födelsedagen är komplex. Egentligen har jag inga problem med att åldras men just den dagen sätter det igång tankar. Cirkelresonemang. Avundsjukan mot de unga gör sig ännu en gång påmind. Kärleken kontrasterad mot deras åtrådda natur. Det eftersökta. Det är ingen hemlighet att jag inte är mitt eget största fan och därför har det varit skönt att fira just den 8:e juli någon annanstans. Att fira den under de veckor då jag ändå är på flykt från mig själv. Under pausen. Men i år får jag vänta ett par dagar till. I år är jag tillbaka på hemmaplan just den dagen då jag för 42 år sedan för första gången fick betrakta världen. En första glimt där på ett litet rum på Lunds Lasarett. Allt oskrivet. Allt möjligt. Starten. Sjuttiotal. Jag har inga planer på att egentligen fira det där men jag har ändå unnat mig en frukost på det café jag där ibland öppnar dagen. Laptopen uppslagen ömsom skrivandes och ömsom planerande de kommande veckornas båtrutt. Vandringsleder. Stränder. Byar. Ett par ord på en låttext. En dikt. Allt finns där på den lilla skärmen. 13 tum. Kanske är det också ett firande, ett celebrerande. Det slår mig dock att den oro jag känt inför dagen varit ganska obefogad. Så illa är den ändå inte trots tankar. Trots moln. Trots allt. Inte ännu i alla fall. Så jag sitter där och tittar ut över torget och andas ganska lugnt. Ett andetag i taget och en skål med mig själv senare.
Lev och älska!
Daniel