Balsam
Jag börjar alltmer tilltalas av de här lite avlägsna bergsbyarna. Lugnet. Det är som om atmosfären vaggar självaste själen till ro. Balsam. Det lockar. Jag har några nätter här och jag har flyttat ut i trappan som leder upp till mitt rum. Balkongen är alldeles för varm på eftermiddagen, skoningslöst utsatt för den tidiga kvällens sol. Fortfarande glödhet trots att den lämnat zenit bakom sig sedan många timmar. En stol på en avsats, ett glas rosé och en bok. Byn där strax nedanför börjar göra sig redo för kvällen. Röster från tavernorna i fonden av de aldrig tysta cikadorna. Gamla män och kvinnor sitter under pinjeträden och diskuterar. Någon drar en stol långs ett golv samtidigt som en svala dyker förbi strax bredvid mig. Ja, dessa svalor. Blixtsnabba. Total kontroll. De små gatorna består i princip bara av trappor så här finns inga bilar, inga scootrar utan bara en och annan åsna som levererar varor till affärer och restauranger. En miljö i vilken den är oöverträffad som fordon. Jag gillar det där. Allt avslappnat. En labyrint av vitkalkade hus. Det är som om jag kan höra allt inom mig så mycket tydligare, se bilderna så mycket klarare. Jag ser det där hon gör med mig glasklart och utan distorsion och känner nästan vårdnad inför det. Allt det vackra som är hon och den sång som det framkallar. Varje strof och ton självskriven och med fullständigt gehör. Det som inte går att definiera hur jag än försöker. Mina andetag är djupa och hjärtslagen tydliga. Rytmen hypnotisk. Jag känner livet i mig. Det som spelar roll. Värme och sanning. Kärlek och förtrollning. Så jag fyller mitt glas och skålar i tysthet för det där. För henne och för essensen av det jag önskar alla får uppleva någon gång. Det som härjar där i det komplexa men fullständigt klara.
Lev och älska!
Daniel