Outtalat
Det är som om jag ser henne så tydligt. Där längst fram i tåget, framrusandes genom torsdagsmorgonen. Ser hennes ansikte i den nedåtgående solen på en filt vid havet. En grön flaska öl står lätt lutandes i det torra gräset. Men det är just hennes ansikte och väsen, just den bilden. Det osannolikt vackra. Hon frågar mig om jag inte fryser och jag svarar nej, men anledningen förblir outtalad. Värmen jag känner inombords jagar den mest bittra kyla på flykt. Kampen är inte ens rättvis där i junikvällen. Utgången är skriven redan innan striden börjat. Trots att jag är medveten om att kvällsvinden är kallare än den varit tidigare och att jag borde huttrat så berör den mig inte. Jag är medveten om den men påverkas inte. Det som strömmar genom min kropp och mitt sinne gör mig osårbar för kylan. Det rödglödgade medvetandet. Livet. Det levande. Allt det där är blixtrande tydligt när jag sitter där på tåget mot sista arbetsdagen innan semestern. På något sätt ger det mig en bra start mot ledigheten. Solen letar sig in genom fönstret och gifter sig med kvällsljuset som jag påminns om i mitt medvetande. Det ljus som är hennes.
Lev och älska!
Daniel