Tröskeln
Jag hamnar i det där tillståndet som jag alltid gör, ungefär halvvägs in i resandet. Det där i vilket jag frågar mig om jag gjorde rätt i att boka tre veckor? Av rutin vet jag att det bara är en tröskel som så småningom övervinns med det är ändå en dag eller två då jag känner mig låg. Som att jag inte hör hemma någonstans. Vilsen och uttittad. Jag vet inte varför men jag kommer att tänka på sensommaren då hon berättade att hon hade haft en äventyr med en yngre man. Jag hade precis börjat jobba igen. Jag minns en konsert på Malmöfestivalen. Vid tillfällen då jag karakteriseras av den där svagheten kan jag ganska exakt känna hur det kändes. Den kraft med vilken hennes ord ekade i mig. Hur de studsade mellan mina sinnens väggar. Känslan av litenhet. Gammalheten och det bleka. Jag kommer ihåg hur beslutet jag tagit ett par veckor tidigare på en strand på en liten grekisk ö plötsligt tedde sig fullkomligt menlöst och bortkastat. Mitt beslut att berätta för henne. Idag ser jag det som det rakt motsatta. En känslostorm förvisso men trots allt en storm som jag inte skulle vilja vara utan. Känslan av liv som pumpar genom vener och artärer. Oavsett om det varit ljust eller mörkt så har det fått mig att känna. Vara. Mer än något jag tidigare upplevt och det är just det som är så oerhört stort. Resultatet av att jag faktiskt vågade glänta på dörren och släppa ut allt vad det har inneburit. Smärta och välmående. Ljus och mörker. Som om det omfattar hela skapelsen och världsalltet, och då är jag inte ens troende. Stora ord, men det är stort. Det är väldigt stort. Vad är det egentligen med sommaren? Vad är det med den som gör att den alltid skapar skeenden och händelser? Jag tänker på förra sommaren, ett nytt äventyr. Allvarligare och seriösare denna gång. Jag tänker på hur jag reagerade och skammen kommer som ett brev på posten. Flashbacks. Hur jag nästan förstörde allt det som betyder något istället för att bara vara glad för hennes skull. Ja vad är det egentligen med sommarmånaderna, de där stroferna som skapas? En smygande oro kryper sig sakta på mig. Vilka berättelser skapas i just detta nu, vilka minnen? Jag skakar av mig det där och försöker inte tänka på honom och eventuella skeenden. Försöker inte ge det någon plats i mitt sinne och medvetande. Månen visar sig nästan full när den stiger upp bakom bergsryggen och jag ser hur den skimrar i havet en bit bort. En nästan hypnotisk ljusdans som jag villigt låter mig ledas in i. Jag låter den föra. Det är som om jag söker något där. En riktning. En rörelse. Något som ska hjälpa mig över den där tröskeln. Det är ju trots allt bara ett steg.
Lev och älska!
Daniel