Hjälp för stunden
Kan inte minnas att det känts såhär tidigare. I alla fall inte på många år. Ångesten som infinner sig den sista semesterdagen innan jobbet åter tar vid. På tisdagen slår den till med all kraft. Hur jag än försöker värja mig så finns den där. Jag sätter mig i parken med bok men har svårt att fokusera. Det nya jobbet är spöket som drar det tyngsta lasset. När de där tvivlen på min egen förmåga tar tag i mig är jag fjäderlätt. Virvlar iväg i en alltmer tilltagande vind. Jag saknar tryggheten i att återvända till något jag kan bra. Ansikten jag känner igen. Stadgan. I stunder känns det som om det varit det enda ankare jag haft på riktigt. Jag lägger ner boken på filten bredvid mig och låter solens strålar göra sitt. Försöker ta mig tillbaka till Greklands helande närvaro och befinner mig där ett tag, jag tänker på fredagskvällen hon henne och den värme som lägrade mig då. Allt det hjälper för stunden men samtidigt vet jag att det kommer att komma en natt där antalet timmar sömn kommer bli ytterst begränsade. Så jag försöker stanna där så länge jag kan. Där bland kortspel och tacos, bland strandliv och lunch på enkla tavernor, bland fredagskvällar där hjärtat är varmt av det vackraste sällskap och just där när solen sakta går ner i själslig vila på en balkong i en liten by.
Daniel