Jag får vila då
Jag förtränger söndagsångesten genom att bege mig mig ut på en av festivalens konserter. Jag håller mig sysselsatt. Vi är ett gäng och hon står snett framför mig. Nakna låtar som slår an. Textrader som letar sig rakt in och klär av mig fullständigt. Där står jag utan en tråd på kroppen. Det är nästan tur att våra blickar inte kan mötas för i stunder är det som om orden är mina. Återspeglingar av mitt liv, mina egna tankar. Smärtsamt och vackert i sensommarkvällen. Kontexten och hennes närvara går som alltid något med mig. Värmen stiger i mitt bröst och hänförelsen är som alltid fullständigt närvarande. Efteråt är jag märkbart påverkad. Plötsligt slår det mig att det var fyra år sedan vi var på en konsert på festivalen tillsammans. Den där sommaren då allting på ett sätt började. Sommaren hon berättade att hon träffat en ung man. Johnossis på scen. Känslomässig turbulens. Orkan. Fyra år senare står vi här igen och jag funderar på hennes sommar detta år. Hennes äventyr och upplevelser. Senare sköljer det över mig igen, tankar om jobbet triggar allt. Där när mitt huvud landar på kudden. Oron kring något som är större. Sömnen blir knapp ännu en söndagsnatt men jag tänker att jag kan sova imorgon. Jag får vila då.
Lev och älska!
Daniel