Mönster
Mönstret upprepar sig. Natten till måndag har jag åter svårt för att sova. Precis som natten innan jag skulle tillbaka till jobbet efter semestern. Jag hittar ingen ro. Mobilen visar att klockan är halv tre och just där känner jag en oerhörd ånger över att jag tog beslutet att byta jobb. Det skaver i mig. Jag försöker att intala mig själv att det bara är att härda ut, att det om ett par månader kommer att kännas bättre. Även om det antagligen är så, så hjälper det inte just där i natten. Jag försöker olika kurer, mindfulness och sedan klassisk musik på låg volym i mina lurar, men det hjälper inte. De enstaka sovpassen blir inte längre än 20 minuter ändå. Sömntabletterna har legat orörda i lådan ett bra tag nu men jag tänker att de kanske har hittat sitt syfte igen. På söndagar åtminstone. Jag försöker inte heller tänka på mitt gamla jobb, på den trygghet som åtminstone fanns där. Jag försöker inte tänka över huvud taget. Jag försöker bara finna ro. Söker efter den var som helst. Ljus och lykta. Trots att veckan känns oöverstiglig så vet jag att den bara är en liten fotnot i det stora hela. Att fredagen snart står där för dörren igen. Samtidigt är det ju inte så jag vill leva. Vill inte vara den som bara betar av dagar. Tiden är så mycket viktigare än så. Livet är så mycket viktigare än så.
Daniel