På en annan kontinent
Jag har varit orättvis både mot den gångna veckans festival och eventuella Roskildefestivaler. Det är inte malmöevenemangets fel att jag i söndags föll in i mina gamla tankemönster. Den där tankekarusellen som jag har varit förvånansvärt bra på att hantera det senaste halvåret, ja kanske till och med hela året. Nej, det krävs ingen superpsykolog att inse att det är något annat som gör att jag är så mottaglig på söndagskvällen, på söndagskvällar generellt. Det är jobbet som spökar. Just där när helgen lider mot sitt absoluta slut sätter tvivlen på min förmåga in och öppnar dörren för det andra. Blåser porten vidöppen. Någon dag senare trillar det ner ett brev från mitt fadderbarns familj och plötsligt kommer skamkänslorna. Jag skäms för att jag tänkt allt det där på söndagen. Allt sätts i perspektiv. De skriver hur tacksamma de är för att jag hjälper deras dotter och att de tänker på mig ofta. Jag känner värmen i orden och jag får svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är pengar som jag inte ens märker att de drar från mitt konto varje månad men som för någon annan gör livet lättare. Jag skäms. Jag lovar mig själv att göra allt för att inte låta det komma åt mig igen nästa söndag. Ståndaktig och klar i tanken ska jag stå och istället bjuda in tacksamheten. Tacksamhet för livet och allt vad det erbjuder i känslor, upplevelser och just liv. Tacksamhet för en liten tjej som långt där borta på en annan kontinent lyckas med bedriften att skaka om mig och få bruset att tystna något.
Lev och älska!
Daniel