Känslomelodin
I sommar har det gått fyra år sedan jag bestämde mig. Fyra år sedan jag befann mig på en liten strand på Koufonissi och bestämde mig för att berätta för henne. Minnesbilderna från den dagen sköljer över mig när jag sitter och planerar inför sommarens ö-luff. Den finkorniga sanden. Vattnet som skimrar i den där speciella nästan hypnotiskt grönblåa nyansen. Cikadorna som högljutt gör sig påminda i träden bakom mig. Renheten i glädjen och anspänningen som infinner sig när jag väl tagit beslutet. Jag skålade för det hela i en småljummen öl som jag tagit med mig från hotellrummet. En grön burk fuktig av imma då den sakta anpassat sig till den drygt trettiogradiga värmen. Det borde varit champagne men man tager vad man haver tänker jag. Fyra år. Trots att det inte tog sig den vändningen som jag så innerligt önskade och hoppades på så finns där ingen ånger. Ingen önskan om att ha beslutet ogjort. Fortfarande samma vackra glöd i mitt bröst. Det stora i allt det hon sätter igång i mig är fortfarande lika påtagligt och melodin mina känslor spelar fortfarande lika berusande. Så varför skulle jag inte tagit chansen? Jag minns hur jag på kvällen med lätta steg i kvällsljuset tog den lilla äsnestigen som gick bakom hotellet ner till byn. En lätt bris som fick det höga gräset att röra sig. Jag lämnar de olika hotellsidorna på nätet och letar upp mappen med foton från dagarna på Koufonissi. Jag sjunker ner i soffan och sugs in i bilderna. Varsamt rycks jag med till de varma sommardagarna och beslut som togs. Just där på en liten ö i Grekland.
Lev och älska!
Daniel
