När våren äntrar scenen
Det är som om våren äntrar scenen där i den tidiga mars. Värme. Sol. Allt det jag varit lite rädd för de senaste åren. Där på tröskeln. Inte rädd för själva solen eller den stigande temperaturen, men allt det den lockar fram hos andra. Offentlig kärlek. Händer som hålls. I år känns den dock inte så farlig. Våren. Inte ännu i alla fall. Så jag försöker stanna där i medvetandet. Med kisande ögon låter jag mig omfamnas i stunden. En varsam kram av värmen, av solen och strålarna. Jag tänker på en kväll för drygt ett år sedan. Sen vårdag. Första gången vi sågs på ett tag. Hon och jag. Som alltid övermannades jag totalt. Övermannades av allt det där som är så mycket mer än det som tanken och drömmen kan förmedla. Allt det som är hon. Hon stod med sin cykel bredvid en bänk i parken precis där jag bor, klädd i grönt. En bit bort flöt kanalen i sakta mak. Jag kan lätt framkalla känslan och tankarna som strömmade genom mig. Intrycken och berusningen genererad av hennes närvaro. Hennes superkraft. Jag stannar där i medvetandet. Just i den känslan ter sig våren mindre hotfull, nästan behaglig i sin närvaro. Just i den tanken är allt vackert. Just där, när våren äntrar scenen.
Lev och älska!
Daniel