Högstadiejag
Som alltid får hon mig att känna mig lite som en tafatt tonåring. Ett högstadiejag. Påtagliga hjärtslag i mitt bröst. Värmen. Jag känner hur jag pratar fortare en normalt. Allt det där som försiggår i mig när hon finns där bredvid. Liv. Rörelse. Det blir en spontan öl på lördagskvällen och helgen ändra plötsligt färg. Plötsligt vital och gnistrande. Vi pratar om allt och inget. Jobb, musik och livet i allmänhet. Irritationen på mig själv och det faktum att jag är helt oförmögen att lägga band på den tafatta högstadiekillen i mig finns där som alltid. Men samtidigt kan jag inte hjälpa att förtrollas av den påverkan hon fortfarande har. En konstant i universum. Påverkan på mig, på helgen och kontexten i sig. Så jag låter mig förtrollas, jag kämpar inte emot. Jag följer med. När vi sitter där och timmarna börjar närma sig natt slår det mig återigen med allt sin urkraft. Skönheten. Att hon är det vackraste jag någonsin sett. Ett faktum som på inga sätt går att bestrida. Vacker där i en spontan lördagskväll ett blåsigt januari.
Lev och älska!
Daniel