Med dova slag
Midsommar! Det är första gången jag är i huset sedan min farmor gick bort. Först hade jag inte tänkt åka dit men när min farbror frågade kunde jag inte säga nej. Det var lite som om han outtalat vädjade. En någorlunda normal människa att umgås med för en stund. Ett annat umgänge än min förvirrade far som aldrig längre riktigt är där. När jag väl kommer dit så är tomheten talande. På något sätt kan jag känna att något saknas. Som om huset tappat i färg och plötsligt ekar i tomhet. Som att ljudet av klockan som alltid hängt på väggen är dovare. Nästan uppgivet fortsätter den att slå varje hel- och halvtimme, men utan vilja, utan kraft. En känsla av att grenarna på äppleträdet tyngs ner av det som inte längre finns där. Människan som varit en konstant där är plötsligt borta och med ens går inte ekvationen ihop längre. Misären som de senaste åren karakteriserat mitt barndomshem känns plötsligt än värre. Det gör ont i mig att se. Hänsynslöst sliter det i mina minnen, Det är som att det är en annan värld. Antitesen till det som en gång var. Jag är medveten att jag skönmålar just det som en gång var men kontrasten är trots det total. När jag kommer hem känner jag mig allt annat än bra. Högtiden som alltid varit min favorit får plötsligt mitt huvud att surra på olika sätt, alla i ostämda toner, men jag somnar. På midsommardagen får jag en midsommarhälsning från henne. Som alltid är det något speciellt helande med de där orden. Som att hennes bokstäver tystar surret och varsamt bäddar in det i bomull. Först tror jag att det andra meddelandet hon skriver är ämnat någon annan då det är längre än vad jag kan minnas hon skrivit tidigare, i alla fall på väldigt länge. Men jag tar emot det. Jag låter mig värmas av den kraft hennes ord alltid ger mig. Trots det kan jag inte hjälpa att känna att det finns något annat där. Någon annan i hennes midsommardagsmorgon, en ny vibration just där i hennes sommar.