Mittiveckanledig
Mittiveckanledig. Solen hänger sig envist kvar så jag drar ut i parken med bok, som jag ofta gör när isen lossnat och solen väl börjat värma och jag är ledig. En liten paus i det gröna. Men det är något som skaver. Något otydligt men som ändå är närvarande långt där bak i tanken. Trots att jag längtar till min treveckorsflykt från vardag och verklighet så är ändå en lätt men tilltagande ångest närvarande inför de kommande sommarmånaderna. Som om mörkret tonar upp sig på himlen trots att den är klarblå. Jag känner igen den, olusten. Det är samma känsla jag haft inför tidigare somrar. Jag har inte gett parallellerna som jag anat de gångna månaderna något vidare utrymme i mig men de har funnits där och underbygger känslan. Upprepningar. Ekon av det som varit beblandas med nuet i en sjudanden kittel. De ger bränsle åt det som gror där någonstans inom mig. Jag försöker skaka det av mig där bakom solglasögonen i solen. Men jag har ingen framgång. Jag känner hur det surrarr. Längt där inne känner jag hur den påpekar sin närvaro. Demonstrativt och med en sakta växande styrka.