Paus i decibel
Först tänker jag att jag ska fråga henne om hon vill hänga med och ta en sista öl tillsammans innan semestern men sedan tänker jag på den där känslan jag fått då och då den senaste tiden. En lätt känsla av att jag stört eller trängt mig på. Att det kanske finns en ny pojkvän där i bakgrunden. Vibrationen av en ny kärlek. Så jag lägger ännu en gång band på mig. Det sista jag vill är att störa, utan istället låta henne njuta av allt den tidiga sommaren eventuellt har dukat upp för henne. Lust och förälskelse. Glädje och åtrå. Äventyr i sommarmånader. De likheter med tidigare somrar som jag anat och känt den senaste tiden kanske är ett faktum ändå och inte bara något jag läst där mellan rader. Något absolut. Hennes meddelanden som klingar annorlunda, positiva men med en distans som jag känner igen sedan tidigare. Hennes närvaro och frånvaro i olika sammanhang. Ett nytt namn framkallar komplexen och avundsjukan som jag bär på. Plötsligt känner jag mig åter lastgammal, liten och genomskinlig. Motpolen till allt det jag önskar jag vore. Honom. Så nej, jag skriver inget. Jag försöker ignorera den värme som bor i mitt eget bröst och låter pennan vara. Bokstäverna lyser med sin frånvaro på den lilla skärmen på min mobiltelefon. Det enda ljuset i rummet. Istället blir jag så oerhört arg på mig själv. På alla mina tankar och på att jag låter dem besudla den känsla som jag brukar ha inför min sommarresa. Att jag låter dem radera den vällust som blotta tanken på att resa brukar generera i mig. Jag blir arg och besviken på den jag är och på det sätt jag fungerar så jag tvingar mig själv att stanna upp ett tag. Jag lägger mig ner på golvet och sätter på hörlurar. Musiken blir mitt lugnade. En paus i decibel. Så jag skruvar upp och låter allt annat finnas därutanför, åtminstone för en stund. Jag vet att det finns därute, men just nu i fredagskvällen vill jag inte veta.