Ekande påsk
Jag har svårt att få bilden av dem tillsammans i den vackra påsken att lämna mig. Hela veckan håller den sitt blytunga grepp om mitt sinne. Omöjlig att mota bort. Händer som hålls, hennes leende när hans blick möter hennes. Åtrån och kärleken som brinner i hennes bröst när de somnar tätt intill varandra. Skratt i sällskap men hans vänner eller kanske hans familj. Jag bär det i bilder. Tänker på nyheter som stundar. Dock ligger det något oerhört vackert i att hon till sist hittat hem. Det jag så innerligt önskar henne. Hittat den som ger henne allt det där hon sökt. Det jag saknar. Den som gör med henne vad hon gör med mig. Färger och toner. Men lika vackert som det är, lika ont gör det när jag tänker på honom. Jag bleknar. Jag känner mig gammal och blek. Otillräcklig. Genomskinlig i en falnande spegelbild. Tanken att jag inte kunde ge allt det där. Min oförmåga att vara den han är. Luften går helt ur mig. På väg hem från jobb en dag ser jag en reklam om en musikfestival. Bilderna fortsätter. Hur han gör dem sällskap där. Ett perfekt sammanhang. Pusselbitar som faller samman. Jag har svårt att lämna den gångna påsken bakom mig. Fortfarande där med bilder som vägrar lämna. Fortfarande där. Förtfarande närvarande.