För en stund
För en stund glömmer jag allt. Verkligheten är inte ett faktum utan en abstraktion. Konsert!. Jag glömmer påsken. Deras svettiga kroppar tätt intill varandra. Hur de älskar. Fullständig åtrå och förälskelse. Jag glömmer allt det där. Den stundande midsommaren där han finns vid hennes sida. Sill, nubbe och skratt. Musikfestivalen i sol där han gör succé. Allt det där är borta. Tanken på hur de till sist efter en vacker sommar flyttar ihop. Hur de blir en familj. En enhet. För en stund finns inte allt det där. Jag bara flyter bort. Det är är sådan konsert. Fullständigt majestätiskt bär den mig bort. Jag flyter ut, flyter in. Jag upphör att existera för en stund och blir ett med toner och ackord. Blir ett med strofer och takt. Jag bara upphör att vara. Plötsligt är hon bara där, i allt det jag finner så vackert. Så oerhört poetiskt. Unikt i allt det hon genererar. Just där för en stund finns hon så som hon är. Det vackraste jag någonsin upplevt. Det vackraste jag någonsin burit i mitt bröst. Utan bilder och tankar om framtid. Just där i tanken om den som är hon. Jag har sällan blivit så tagen av ett tillfälle där jag bara tillåtits försvinna för en stund. Aldrig känt mig så ren och äkta, så nära den essens som verkligen utgör allt det jag känner i mitt bröst. Allt det hon framkallar. Tacksamt tar jag emot. Tacksamt befinner jag mig i stunden. Religiöst. Det är först när jag är hemma igen som verkligheten åter tar form. Först då som världen åter visar sig i sitt faktum. Men jag vilar ändå i det jag precis upplevt. Vilar i tanken om att flyta bort. Vilar i känslan av att se allt så tydligt och av att känna. Känslan av att verkligen känna.
Lev och älska!
Daniel