Min religion
Det är min första konsert på ett tag. Jag har hållit en låg profil i det sammanhanget. Styrd av självbevarelsedrift har jag den senaste tiden varit försiktig. Varsamma steg. Som alltid är det som om jag för en stund på riktigt kan andas när jag står där. Som om syret hittar sin väg och filtrerar. Ett naturligt membran som med kirurgisk precision rensar bort tankar och funderingar. Slaggprodukter av gångna månader upphör att existera för en stund. Det blir en stunds paus. Vila. Frikopplad från bilder låter jag tonerna fara iväg med mig. Jag berusas av decibel och låter mig villigt ledas bort, ledas in i det varma. In i den omfamning som musik alltid har utgjort för mig. Nästan helig. Min religion. Gudlös, öppen och välkomnande. Jag ser även henne där, tydlig i tanken. Tolkningsfri. Vacker. Allt det där jag inte kan sätta mitt finger på. Jag känner hur värmen blir än mer påtaglig när bilden av henne dyker upp där i medvetandet och för en stund känner jag mig så oerhört lätt. Svävande. I just den stunden Är jag. Just där finns jag. Utan självkritik och dömande ögon. Just då. Just där i en afton. Just där.
Lev och älska!
Daniel