Någon typ av vila
Jag finner det svårt att njuta av långledigheten. Svårt att hitta energi i det vackra vårvädret. Jag har numer svårt för högtider. Det är som om de gör mig svag. Extra mottaglig. För mitt inre ser jag hur de firar tillsammans. Hur deras kärlek får den vackra våren att blekna i jämförelse. Åtrå i blickar och förälskelse i natten. Kroppar tätt ihop. Enhet och lust. Naken hud mot hud. Jag försöker inte låta bilderna komma åt mig men det är en kamp som jag vet att jag inte kommer att kunna vinna. En tröstlös kamp. Återigen får han mig att känna mig så oerhört värdelös. Ett genomskinligt spöke. Känslan av att inte vara den han är. Att inte vara tillräcklig. Att falna i jämförelse.
Jag har inte klarat av att lyssna på Håkans nya platta sedan jul. Varje gång Hellströms namn dyker upp så tänker jag på dem. Egentligen vet jag inte varför men det är bara så det är. Kanske är det den där konserten hon var på för flera år sedan och den hon var där med då. En annan man men ändå. Samma känsla av otillräcklighet. Samma känsla av att så innerligt önska att man vore någon annan. Samma känsla av att ifrågasätta den som stirrar tillbaka på en i spegeln. Det är inte bara Håkan, även andra lyser med sin frånvaro på mina låtlistor. Ospelade. På något sätt förknippade. Jag klarar inte av att lyssna på dem bara. På något sätt har det blivit ett likhetstecken mellan dem och den fullkomliga förälskelse hon bär i sitt bröst. Band och låtar som jag älskar men som blir för svåra. Tankegenererande. Årets första egentliga värme utanför fönstret men trots det iskallt. En underlig känsla. Fullständigt abstrakt men ändå konkret. Jag skruvar upp musiken som på något sätt är fredad och orörd. Tom Waits svärta strömmar genom högtalarna och jag försöker kurera mig med det. Försöker hitta någon typ av ro i Påskhelgen. Någon typ av vila.
"Everybody loves somebody sometime"
- Dean Martin -